— 60 — är oss sagt, en mycket bättre tillvaro för de goda än förde onda. Vad tänker du då nu, Sokrates, sade Simmias. Ämnar du behålla denna övertygelse för dig själv allena när du nu går hädan, eller skulle du icke vilja låta oss få del av dina grunder? Detta vore, så tycker åtminstone jag, en gemensam fördel, som kunde komma även oss till del, och samtidigt blir det ju ett försvar för dig, om du kan övertyga oss om riktigheten av din tanke. — Gott, jag skall försöka, sade han. Men det har länge tyckts mig, att Kriton här suttit och önskat säga mig något. Låtom oss först se till, vad det kan vara! — Ja, det är ingenting annat, käre Sokrates, sade Kriton, än att mannen, som skall ge dig giftet, redan för länge sedan sade och gång på gång påmint att vi böra säga åt dig att tala så litet som möjligt. Ty, säger han, vid livliga samtal blir man mera upphettad, och sådant skall icke vara bra med hänsyn till giftets verkan; annars lära de som så göra understundom bli tvungna att dricka både två och tre bägare. Sokrates sade: Bry dig icke om honom, han har endast att sköta sitt åliggande, och han får bereda sig på att kunna ge mig både två och tre, om det skulle behövas. — Ja, det var nästan det jag visste, sade Kriton, men han är så enträgen. —• Bry dig icke om honom, sade han. — Men nu skall jag för eder, mina nuvarande domare, framlägga på vilka grunder jag har klart för mig, att en man, som tillbragt sitt liv i verklig kärlek till visheten, kan vara vid gott mod, när han skall dö, och hysa befogad förhoppning att efter detta jordelivs ändalykt få hembära en god vinning. Hur alltså detta måste förhålla sig så, käre Simmias och Kebes, det skall jag försöka säga.