— 61 — Folk tänker i allmänhet icke på att de som på allvar gripits av kärlek till visheten just eftersträva att bereda sig att dö bort från denna jordiska värld. Om nu detta är sant, så vore det ju verkligen bra orimligt att i hela sitt liv ingenting annat önska än detta, men så, när det kommer, som man så länge önskat och eftersträvat, bli förargad däröver. Nu brast Simmias i skratt och sade: — Ja, vid Zevs! Jag är vid detta tillfälle icke synnerligen upplagd för löje, men du har verkligen tvingat mig att skratta, Sokrates. Jag tror nämligen att den stora hopen, om den hörde det du nu sade, skulle tycka att det var mycket bra sagt om dem som ägna sig åt filosofien, och mina egna landsmän skola nog livligt instämma däri, att de som ägna sig åt filosofien verkligen önska att dö, och de skulle nog tillägga, att dem har det visst icke undgått, att de äro döden värda. — Och de skulle tala sanning, Simmias, utom i det att det icke undgått dem. Ty det undgår dem verkligen, både i vad mening de önska dö, och i vad mening de äro värda döden, och hurudan död det är fråga om för dem som i sanning äro vishetens vänner. Vi må ju emellertid här tala för oss själva, och låta de andra fara. Anse vi döden vara någonting, som kan till sin innebörd definieras? — ja visst, svarade omedelbart Simmias. — Men den innebär väl dock ingenting annat än själens skilsmässa från kroppen? Öch att vara död, det är ju att kroppen kommit ut från själen och, skild från den, är ensam för sig själv, och å andra sidan själen, frigjord från kroppen, är för sig själv. Anser du döden vara något annat än detta? — Nej, ingenting annat än just detta, sade han. — Tänk då efter, min gode vän, om du kanske delar