— 62— min mening. Ty från denna utgångspunkt tror jag att vi bättre skola komma till insikt om vad vi efterforska. Anser du att det tillhör en man som älskar visdomen att vara ivrigt angelägen om sådana så kallade njutningar, som bestå i t. ex. mat och dryck. — Minst av allt, Sokrates, sade Simmias. — Nå de sinnliga kärleksnöjena då? — Ingalunda. — Nå, anser du att en sådan man sätter värde på de andra sätt, på vilka man tjänar kroppen. Tror du t. ex. att förvärvet av utsökt fina kläder och skor och andra kroppens prydnader skattas högt eller ringaktas av honom — för såvitt han nämligen icke av någon tvingande nödvändighet måste befatta sig därmed. — Han ringaktar dem, tror jag, svarade han, åtminstone om han i sanning är en vishetens vän. — Finner du icke alltså, att en sådan mans hela intresse icke gäller kroppen utan i möjligaste mån vänder sig från den och riktar sig på själen? — Jo, så synes det åtminstone mig. — Är det icke alltså redan härigenom klart att en vishetens vän just skiljer sig från andra människor genom att sålunda så långt möjligt frigöra själen från beroendet av kroppen? — Det är tydligt och klart. — Och då tycker naturligtvis den stora hopen, käre Simmias, att för den, som icke finner någon njutning i sådana ting eller bryr sig om dem, livet ej är mycket värt att leva, utan att den som icke frågar något efter de behag, som bestå i kroppsliga förnimmelser, är i ett tillstånd som bra mycket närmar sig döden. — Det är alldeles sant, vad du säger. — Nå vidare! Hur är det med själva förvärvandet av vishet? Är kroppen ett hinder eller ej, när man