— 63— vid tankearbetet har den att samtidigt dragas med? Ett exempel: Ger månne syn och hörsel någon verkligt sann kunskap åt människorna? Därom kväda ju själva skalderna för oss, att vi varken höra eller se något riktigt exakt. Och om nu dessa kroppsliga förnimmelser icke äro exakta eller pålitliga, så äro svårligen de andra kroppsliga förnimmelserna det. Ty dessa äro väl alla sämre än de förstnämnda? — Jo visst, sade han — När griper alltså själen sanningen? När hon försöker i förbindelse med kroppen göra någon undersökning, så är det ju tydligt, att hon bedrages av den? — Du säger sant. — Är det icke i tankeverksamheten, om någonsin, som en skymt av det verkligt varande uppenbarar sig för henne? — Jo— Men tänker klarast och skönast gör man väl då, när intet av det ovannämnda får verka störande, vare sig hörsel eller syn, eller smärta eller lust, utan själen, som mest självständig och för sig själv, lämnande kroppen därhän och såvitt möjligt utan förbindelse eller beröring med den, sträcker sig efter det verkligt varande? — Ja, så är det. — Alltså, redan i detta livet aktar vishetssökarens själ kroppen ganska ringa och flyr från det kroppsligas värld, men söker att vara sig själv och för sig själv? — Det är uppenbart. — Och hur förhåller det sig vidare med följande förhållanden, Simmias? Mena vi att det finnes något i och för sig rätt eller ej? —- Visst, vid Zevs. — Och något som heter det sköna och goda. — Ja, skulle man väl tvivla på det!