— 64 — — Nå, har du någonsin sett något av dessa ting med dina ögon? — Nej, ingalunda, sade han. — Men kanske du har fått fatt i det med något annat av dina kroppsliga sinnen? Jag talar nu om vad som helst, såsom om storlek, hälsa, styrka och kort sagt alla andra egenskapers väsen, vad var och en av dem är som idé. Är det nu genom kroppen som deras renaste begrepp kan skådas, eller förhåller det sig i stället så: den av oss, som mest och omsorgsfullast lägger sig vinn om att med tanken genomtränga vart och ett begrepp, över vilket han anställer undersökningar, han närmar sig mest kännedomen om varje ifrågavarande ting? — Alldeles, ja. — Nåväl, månne icke då den torde tänka renast och klarast, som griper sig an med varje uppgift så mycket som möjligt med tankekraften själv, utan att i tänkandet medföra vare sig den kroppsliga åskådningen eller över huvud släpa med sig någon annan sinnlig förnimmelsefunktion vid sidan av det egentliga tänkandet, utan med den rena tanken försöker komma det väsentligt varande på spåren, så mycket som möjligt löst från ögons och örons och, kort sagt, hela kroppslighetens medverkan, då detta är något som verkar störande och som, då det kommer med, icke låter själen tillägna sig den rena sanningen och idéförnimmelsen? Är det icke en sådan, om någon, käre Simmias, som har utsikt att nå fram till det verkligt varande? — Du talar ju sant nästan till överdrift, Sokrates, sade Simmias. — Av allt detta måste alltså, fortfor Sokrates, ungefär följande tankegång inställa sig hos vishetens äkta vänner. De måste säga varandra, att det nog råkar vara en enda smal stig som så att säga leder till målet, ty så länge vi ha kroppen i följe med den tänkande själen vid tanke-