— 65 — arbetet och själen är sammanmängd med ett ont av detta slag, skola vi aldrig någonsin på ett tillfredsställande sätt tillägna oss vad vi eftertrakta, d. v. s. den sanna verkligheten. Ty kroppen bereder oss tusentals vedermödor redan för den näring, den måste ha, och tillstöta så därtill några sjukdomar, så lägga de snaror om våra fötter under vår jakt efter det varande. Och med lustar och begärelser och farhågor och allehanda skenbilder och mycken fåfänglighet uppfyller den oss, så att, som det heter, av den kommer sannerligen i själva verket aldrig någonsin en enda förnuftig tanke. Ja, vad krig, uppror och slagsmål beträffar, så är det då ingenting annat än kroppen och dess begärelser, som ställa till sådant. Det är ju för att uppnå förvärv av jordiska egodelar, som alla krig uppkomma, och dessa egodelar eggas vi att förskaffa oss för kroppens skull, trälar som vi äro i dess tjänst, och fördenskull få vi ingen tid till vishetens övning för alla dessa kroppsliga besvärs skull. Och om äntligen någon fred för kroppen förunnas oss och vi vända oss till någon ideell betraktelse, så kommer han ånyo överallt och lägger sig i, vid våra undersökningar, och skaffar oss bråk och besvär och bringar oss ur den nödiga ron, så att vi för honom icke kunna tränga fram och se den sanna verkligheten. Nej, det är tydligt och klart, att om vi någonsin vilja skåda någonting i dess renhet, så måste vi frigöra oss från den och betrakta tingen med själens blick allena. Och då skola vi, så synes det mig, nå vad vi åstunda och säga oss älska, sanningens kunskap, då säger jag — när vi lyktat vårt jordeliv, såsom vår slutledning visar, men i detta liv aldrig. Ty om det nu icke är möjligt att i sin renhet lära känna något, medan vi ha kroppen i vårt följe, så måste ett av de två inträffa: antingen är ett verkligt vetande ingenstädes möjligt eller också efter jordelivets slut. Då är nämligen själen isolerad och för sig själv, utan kroppen, men dessförinnan icke. Och under det vi 5. — Platon.