Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Phaidon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 65 —
arbetet och själen är sammanmängd med ett ont av detta
slag, skola vi aldrig någonsin på ett tillfredsställande sätt
tillägna oss vad vi eftertrakta, d. v. s. den sanna verkligheten.
Ty kroppen bereder oss tusentals vedermödor redan för den
näring, den måste ha, och tillstöta så därtill några
sjukdomar, så lägga de snaror om våra fötter under vår jakt
efter det varande. Och med lustar och begärelser och
farhågor och allehanda skenbilder och mycken fåfänglighet
uppfyller den oss, så att, som det heter, av den kommer
sannerligen i själva verket aldrig någonsin en enda förnuftig
tanke. Ja, vad krig, uppror och slagsmål beträffar, så är
det då ingenting annat än kroppen och dess begärelser, som
ställa till sådant. Det är ju för att uppnå förvärv av
jordiska egodelar, som alla krig uppkomma, och dessa egodelar
eggas vi att förskaffa oss för kroppens skull, trälar som vi
äro i dess tjänst, och fördenskull få vi ingen tid till
vishetens övning för alla dessa kroppsliga besvärs skull. Och
om äntligen någon fred för kroppen förunnas oss och vi
vända oss till någon ideell betraktelse, så kommer han ånyo
överallt och lägger sig i, vid våra undersökningar, och skaffar oss
bråk och besvär och bringar oss ur den nödiga ron, så att
vi för honom icke kunna tränga fram och se den sanna
verkligheten. Nej, det är tydligt och klart, att om vi
någonsin vilja skåda någonting i dess renhet, så måste vi
frigöra oss från den och betrakta tingen med själens blick
allena. Och då skola vi, så synes det mig, nå vad vi
åstunda och säga oss älska, sanningens kunskap, då
säger
jag — när vi lyktat vårt jordeliv, såsom vår slutledning
visar, men i detta liv aldrig. Ty om det nu icke är möjligt
att i sin renhet lära känna något, medan vi ha kroppen i
vårt följe, så måste ett av de två inträffa: antingen är ett
verkligt vetande ingenstädes möjligt eller också efter jordelivets slut. Då är nämligen själen isolerad och för sig själv,
utan kroppen, men dessförinnan icke. Och under det vi
5. — Platon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
