— 66 — leva i detta livet, så komma vi, vill det synas, det sanna vetandet närmast, om vi så mycket som möjligt undvika umgänget och förbindelsen med det kroppsliga, i vad det ej är fullkomligt nödtvång och om vi icke låta oss uppfyllas av dess natur utan rena oss från den, intill dess Gud löser oss ur dess bojor. Och sålunda renade skola vi, frigjorda från kroppens förnuftslösa väsende, säkerligen få vistas bland andra så beskaffade varelser och med vårt rätta väsen lära känna allt det rena och klara. Ty att komma vid det rena är förvisso icke tillåtligt för den som icke är ren. — Så ungefär, tror jag, käre Simmias, att alla de som på rätt sätt älska vetandet måste resonera med varandra och mena. Eller anser du icke det? — Därom är jag fast övertygad, Sokrates. -— Nå, då kan ju jag, sade Sokrates, om detta är sant, min gode vän, hysa det bästa hopp att efter ankomsten dit jag nu är på väg, där, om någonsin, få komma i besittning av det, för vars skull vi gjort oss så mycken möda i det förflutna livet; och därför kan denna resa, som nu är mig anbefalld, anträdas med gott hopp även av varje annan, som anser sitt tänkande väsen vara redo och så att säga renat. —• Det är ju alldeles rätt, sade Simmias. — Men reningen, vad kan det vara, om icke det, som vi nu en lång stund ha utvecklat i vårt resonemang, nämligen att skilja, i möjligaste mån, själen från kroppen och vänja henne att samla sig och koncentrera sig för sig själv med bortseende från allt kroppsligt och att, såvitt möjligt, redan i det närvarande livet, liksom i det kommande, föra en självständig tillvaro, lösgjord från det kroppsliga, liksom från bojor? — Jo visst. — Nå är det icke detta som kallas för död, ett själens lösgörande, dess skilsmässa från kroppen? — Jo, alldeles, sade han.