— 67 — — Men att lösgöra henne, det eftersträva ju, som vi sade, ständigt framför allt och mer än några andra människor just de som rätteligen älska visheten, och just denna övning är ju vishetsvännernas eller filosofernas uppgift, själens lösgörande och isolering från kroppen. Är det icke så? — Jo, det synes klart. — Nå, vore det då icke, som jag sade i början, löjligt om en man, som under sin levnad inrättat sig på ett liv som står nära det tillstånd, vari man kommer, när man dött, sedan skulle förarga sig över att döden nalkas honom? — Jo, det måste ju medges. — I själva verket, Simmias, fortfor han, beflita sig alltså de rätta vishetsvännerna om att dö bort från denna värld, och tillståndet att vara död innebär för dem mindre än för någon annan människa något skräckinjagande. Fullfölj nu vår undersökning ur en ny utgångspunkt. De ha ju i allo brutit med kroppen, och de önska att få själen för sig själv. Om de då skulle frukta och förargas, när deras åstundan går i uppfyllelse, vore icke det en bra stor oresonlighet? Skulle de icke i stället med glädje gå dit, där hoppet vinkar att uppnå det som de hela livet igenom längtat efter — och vad de efterlängtat är ju vishet — samt att bli kvitt samvaron med vad de icke tycka om? Ha icke många, som sett sina mänskliga föremål för kärlek, makar och barn, gå bort, velat ga till De dödas rike, drivna av den förhoppningen att där få se och umgås med dem de längtade efter? Skall då en, som i sanning åstundar visheten, och som på allvar fattat denna samma övertygelse att han just i De dödas rike, och icke i nämnvärd grad på något annat ställe, skall finna den, skall han med missnöjt knot möta döden? Skall han icke i stället med glädje gå dit? Det får man väl antaga, min käre vän, om han verkligen är en filosof, en vishetens älskare. Är han nämligen det, så är det hans fasta övertygelse, att han icke pa nagot