— 68 — annat ställe kan finna visheten i dess fulländade klarhet än just där. Men förhåller det sig på det sålunda utredda sättet, vore det ej då en bra stor orimlighet om en sådan person fruktade döden? — Jo, verkligen, bra stor, vid Zevs, sade han. — Är det alltså icke ett tillräckligt tydligt bevis, detta, när du ser en man som knotar av missnöje inför den förestående döden, att han följaktligen icke var någon vishetens vän, utan snarare en kroppslighetens vän? Och han torde väl också vara en penningens och den fåfängliga ärans älskare, antingen det ena eller bäggedera. — Det är nog ganska säkert så, som du säger, sade han. — Nå, tycker du då icke, Simmias, att vad man kallar mannamod är en egenskap, som företrädesvis utmärker så beskaffade människor? — Jo, det är alldeles klart. — Och tycker du icke likaså, att självbehärskningen, även av den stora hopen så benämnd, detta själslugn, som icke låter sig rubbas av begärens stormar, utan aktar dem ringa och iakttager måttfull ordning, är en egenskap, som just utmärker dessa, och dem allena, dessa som mest ringakta kroppsligheten och ha sin egentliga varelse i kärleken till vishet? — Jo, det måste man ju tycka. — Ja, sade Sokrates, ty om du söker utgrunda de andras mannamod och självbehärskning, så kommer du att finna dem meningslösa? — Varför det, då, Sokrates? — Du vet ju, svarade han, att alla de andra anse döden höra till de största olyckorna. — Ja, förvisso, sade han. — Det måste alltså vara av fruktan för något ännu