— 74— på andra ställen, som bo på många liknande områden. Ty allestädes, jorden runt, finnas många till utseende och storlek olikartade håligheter, i vilka vattnet och töcknet och luften trängt in. Men jorden själv svävar fri och ren i den rena och obemängda rymden, i vilken himlakropparna befinna sig; denna rymd plägar man i allmänhet, när tal är om sådana ting, kalla etern. Det jag nyss nämnde, som ständigt tränger in i jordhåligheterna, är vad som utfälles som bottensats ur etern. Men oss, som bo i dessa gropar, undgår, menar jag, detta förhållande och vi anse oss därför bo uppe på jordens översta plan. Det är alldeles som om någon, som bodde mitt i havets djup, inbillade sig att han bodde på dess yta och, då han genom vattnet såge solen och de andra himlakropparna, toge vattnet för himlarymden. På grund av sin oförmåga att obehindrat förflytta sig hade han aldrig kommit upp till havsytan och, uppdykande ur vattnet till den värld som är därovan, fått se huru mycket renare och skönare den är i jämförelse med den värld där han och hans kamrater dväljas; och icke heller hade han hört därom av någon annan, som sett det. Just sådant är vårt öde: fastän vi i verkligheten bo i en liten grop i jordmassan, inbilla vi oss bo ovanpå den, och vi kalla luften för himmel, liksom om detta vore den himmel, där stjärnorna gå. Och här gäller nu åter det, att vi av oförmåga att obehindrat förflytta oss icke äro i stånd att genomtränga lufthavet och komma upp till dess övre gräns. Och om någon kunde färdas upp till dess yta eller bleve bevingad och kunde flyga upp och vid uppdykandet ur detta stora hav kunde blicka ut över vad man iakttager där ovanifrån, så skulle han, alldeles som fiskarna här hos oss, när de dyka upp ur havet, få se vår värld, alltså få se denna övre värld, och om hans natur vore i stånd att uthärda en sådan syn, skulle han finna, att den himmel han där såge vore den verkliga himmelen, och att där finge han se det verkliga ljuset och jorden i dess sanna