— 75— gestalt. Ja, den här jorden med dess stenar och hela vår värld här nere, den är fördärvad och uppfrätt, liksom havsbottnens föremål äro så påverkade av saltvattnet. Det växer ju icke heller något nämnvärt i havet, åtminstone finns där ej något så att säga fulländat, utan där finns blott gölar och sand och smörja i ändlösa massor, överallt där jord funnits i närheten, och havsdjupens värld är ingalunda värd en jämförelse med den skönhet vi se här på jorden. Men vad man finge se där uppe, det skulle i sin tur uppenbara sig för oss såsom vida härligare än denna vår för oss dock så sköna värld på denna jord. Om man nu får tala i mytens bildspråk, är det måhända värt att höra, Simmias, hurudan den världen är beskaffad där uppe under den sanna himmelen. — Nå, det må jag säga, Sokrates, sade Simmias, att den myten skulle vi gärna lyssna till.1 ___ Nåväl då, käre bror, sade han, först och främst säger man att själva jorden, sedd ovanifrån, skall vara att skåda som en av dessa bollar som sys av tolv olikfärgade skinnlappar. Den är således skiftande och verkar uppdelad i olika färgfält; de färger, som förekomma här nere, och vilka målarna begagna, skulle vara så att säga ett slags svaga antydningar; där lär nämligen hela jordytan bestå av dylika färgytor, blott vida härligare och renare än de jordiska tavlorna; ett område skall lysa i äkta havspurpurfärg, beundransvärt skön, ett annat lär glänsa som guld, ett tredje 1 helvit färg, vitare än krita eller snö och så vidare 1 alla övriga färger, blott ännu flera och härligare än allt vad vi hava sett. Ja, även de där håligheterna, som jag talade om, fyllda som de äro av vatten och luftmassa, lara forete en viss färgbild, som lyser med sin särskilda glans i hela det brokiga färgskimret, så att det hela ter sig som en enda oav Vad Sokrates nu berättar ger oss en utförlig och åskådlig förklar ring på inånga av de himmels- och hadesföreställningar som sedan wå igen under den kristna medeltiden.