— 76 — bruten färgskiftande yta. Och på denna sålunda beskaffade överjord måste också vad som där växer bli av motsvarande överjordiska art, både träd och blommor och frukter; och vidare få på samma sätt bergen och stenarna kristalliskt jämna ytor och genomskinlighet och skönare färger; dessa här nere så eftersökta små ädelstenar, sardesstenar (karneoler), iaspis- och smaragdstenar och alla sådana, skulle vara små enstaka miniatyrbilder av vad som där uppe är undantagslöst sådant och ännu härligare än så. Förklaringen härtill uppgives vara, att stenarna där ovan äro rena och oberörda, icke anfrätta, såsom de som finnas här nere på grund av förvittringsprocesser, förruttnelse, saltvattnets inverkan o. s. v. till följd av de ämnen, som hopgyttras här nere, vilka vålla både stenarna och jorden och den övriga, levande, av djur och växter bestående naturen oskönhet och sjukdomar. Själva jordytan däruppe skall alltså vara smyckad med allsköns sådana ädelstenar och därtill med guld och silver och mera sådant. Dessa ämnen lära nämligen där ligga uppe i dagen, förefintliga i stor mängd och mäktighet och på många platser på jorden, så att själva jordytan är ett praktskådespel för dess lycksaliga betraktare. Levande varelser lära nämligen finnas där, både mångahanda djur och människor, vilka bo dels inne i landet, dels runt stränderna av lufthaven, såsom vi kring vårt hav här nere, somliga även på öar, som luftmassan kringflyter och som äro belägna i fastlandets närhet. Med ett ord alltså: vad havets vatten är med hänsyn till våra levnadsförhållanden, det säges luftmassan vara i därvarande värld, och vad luften är för oss, det skulle etern vara för dem däruppe. Och deras årstider där skola äga en sådan mild och idealisk temperaturväxling, att där boende människor gå fria från allt vad sjukdom heter och leva vida längre tid än vi här nere och skilja sig i avseende på syn och hörsel och tankekraft och alla sådana förmögenheter lika mycket från oss, som luften är renare än vattnet och etern