—- 77 — renare än luften. De sägas vidare ha tempellundar, i vilkas tempel gudarna i verkligheten bo, och röster och orakel och uppenbarelser av gudarna och andra dylika förbindelser direkt med gudarna äro dem beskärda, och solen och månen och stjärnorna skådas av dem sådana de verkligen äro, och deras lyckliga tillvaro i övrigt är härmed överensstämmande. Och i sin helhet skulle nu alltså jorden vara så beskaffad, vad dess klotformiga yta beträffar. Men inne i densamma i de ovannämnda håligheterna skall det finnas många schakt och orter, hela jorden runt, somliga både djupare och bredare än den, där vi bo, andra djupare men med gapet mindre än vår hemort, så att säga, i vissa fall också sådana som gå mindre på djupet än vår ort, och som äro mera breda och flata. Alla dessa orter sägas mångenstädes äga underjordiska tunnelförbindelser med varandra, både smalare och vidare, och kanaler, där mycket vatten rinner ur de ena i de andra, vilka sistnämnda alltså bilda ett slags stora blandningsskålar; och jämnt strömmande floder av oerhörd mäktighet med både varmt och kallt vatten, och mycket eld och stora brinnande lavafloder och många dyfloder med mer eller mindre tjockt slam. Detta erinrar om lava- och slamfloderna på Sicilien, som välla fram före lavamassan. Av allt detta lära nu de särskilda schakten kunna fyllas allt eftersom strömvälvningen så fogar. Alla dessa massor skola nämligen befinna sig i en upp- och nedsvängande rörelse, liksom om det funnes ett slags gungmekanism inne i jorden. Denna gungmekanism beror på följande naturförhallande. Det finns ett av nämnda jordsvalgen, för övrigt det största av dem, vilket bildar ett genomgående hål genom hela jorden. Det är detta, som Homeros menar när han säger: Vida i fjärran, där ned går jordens djupaste avgrund,1 detsamma som både han, på andra ställen och många andra av skalderna ha kallat Tartaros. Ned i detta ginungagap lliaden VIII, 14; jfr även v. 481.