— 81 — sin kärlek till visheten blivit tillräckligt renade, få leva i en helt och hållet okroppslig tillvaro för framtiden och anlända till boningar ännu skönare än de nyss nämnda. Men detta är det varken lätt att beskriva, ej heller räcker tiden nu till därför. Med hänsyn emellertid till vad vi nu genomgått, böra vi göra allt, käre Simmias, för att i vårt liv förbli delaktiga av dygd och visdom. Ty skönt är segerpriset och stort är hoppet. Att tvärsäkert påstå att detta förhåller sig så, som jag nu har utvecklat, det anstår visserligen icke en klokt tänkande man. Men att det dock i fråga om våra själar och deras boningar förhåller sig antingen så eller på något liknande sätt — det är ju nämligen uppenbart att själen är ett odödligt väsen — det påståendet synes mig både väl passa sig och vara värt att taga på sin risk för den, som tror att så är. Den risken är så skön, och man bör så att säga sjunga sin själ till ro med sådana tjusarsånger. Därför är det nu också, som jag så länge uppehållit mig vid vad myten förtäljer. Men fördenskull bör den man vara vid god förtröstan med hänsyn till sin själ, som i sitt föregående liv sagt farväl till andra njutningar, sådana som bestå i kroppens vällust och prydnad, dem han betraktat som sig ovidkommande och som mera skadliga än gagneliga, men i stället lagt sig vinn om att inhämta vetande och att pryda sin själ med en prydnad som icke är av främmande natur utan av dess eget väsen, med vishet och rättfärdighet och mannamod och frihet och sanning och i denna sinnesförfattning avbidar färden till Hades, redo att fara, när skickelsen bjuder. I skolen ju också, Simmias och Kebes och I övriga, i eder tur en gång, efter någon tids förlopp, var och en färdas samma färd. “Men mig i dag nu kallar ödets röst“, skulle en av tragediens hjältar på scenen säga. Och det är väl nästan nu lagom tid att bege sig till badet. Jag tycker nämligen att det är 6. — Platon.