— 84 — med oss, förrän elvamännens tjänare1 kom och stannade bredvid honom och sade: — Över dig, Sokrates, lär jag ej behöva klaga, som över andra, vilka utfara i raseri och förbannelser, när jag på överhetens bud måste ge dem order att dricka giftkalken. Men dig har jag under hela denna tid lärt känna som den ädlaste och saktmodigaste och utmärktaste man av alla som nagonsin kommit hit, och därför vet jag också nu förvisso, att du icke blir ond pa mig — ty du känner de verkligt skyldiga — utan blott på dessa. Ja nu, du vet ju, vad jag har kommit för att meddela, farväl, och försök att så lätt som möjligt bära det oundvikliga! I detsamma föll elvamännens tjänare i gråt och vände sig om och gick avsides. Och Sokrates såg upp mot honom och sade: Farväl du också; ja, vi skola göra vad du säger. Och i detsamma sade han till oss: Hur fin denne man är! Under hela tiden kom han emellanåt till mig och språkade, så man kan ej tänka sig en hyggligare människa; och se nu hur ädelsinnat han begråter mig! Ja, så välan då, käre Kriton, låtom oss lyda honom, och är giftet tillrett, så låt bära fram det; varom icke så låt mannen göra det i ordning. Kriton svarade: — Anej, käre Sokrates, jag tror att solen ännu är ovan bergen och icke har gatt ned. Och för övrigt vet jag om andra, att de ha tömt kalken mycket sent efter det de fatt sin anmodan: de ha först både ätit och druckit länge och väl, och det finnes exempel på åtskilliga, som till och med haft sin kärlekslust med dem de älskat. Nej, gör dig ingen brådska; det är ju god tid än. Sokrates sade: — Det är ju naturligt att de där människorna, som du 1 Om elvamännen se ovan sid. 53.