Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - LII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
hela världen för Gaston; världen är underhållande, min man
bör sålunda inte ha tråkigt i denna ensamhet. Jag trodde
mig vara svartsjuk, då jag var älskad och då jag lät älska
mig; men nu känner jag svartsjukan hos en älskande kvinna,
med ett ord den verkliga svartsjukan. En av dessa blickar,
som jag finner likgiltiga, kommer mig också att darra. Tid
efter annan säger jag till mig själv, tänk. om han inte längre
älskade dig! . . . och jag ryser. O! inför honom är jag som den
kristna själen inför Gud.
Ack! min René, jag har fortfarande inga barn. Den stund
skall utan tvivel komma, då faders- och moderskänslorna
behövas för att älska denna tillflyktsort, då vi båda skola ha
behov att se små klänningar, koftor, bruna eller blonda
huvuden, som hoppa och springa tvärs igenom dessa skogsparker
och våra blommande gångstigar. O! vad är inte blommor
utan frukt för ena vidunderligheter! Minnet av din vackra
familj skär mig i hjärtat. Mitt liv har inskränkts, medan
ditt förstorats, utstrålat. Kärleken är djupt egoistisk,
medan moderligheten strävar att mångdubbla våra känslor.
Jag har djupt känt denna olikhet, då jag läste ditt goda,
ditt ömma brev. Din lycka har väckt min avund, då jag
såg dig leva i tre hjärtan! Ja, du är lycklig, du har klokt
uppfyllt samhällslivets lager, medan jag står utanför allt.
Endast älskande och älskade barn kunna trösta en kvinna
över förlusten av hennes skönhet. Jag fyller snart trettio
år, och vid den åldern börjar en kvinna en förfärlig klagan
i sitt inre. Om jag ännu är vacker, så ser jag likväl
gränserna för det kvinnliga livet; vad skall jag bli sedan? Då
jag är fyrtio år, är han det inte, han skall då ännu vara ung
och jag däremot gammal. Då denna tanke gnager mitt
hjärta, stannar jag timtals vid hans fötter och låter honom
svära, att han genast skall säga mig det, så snart han inte
känner lika mycket kärlek till mig som förut. Men han är
ett barn, han svär, som om hans kärlek aldrig skulle minskas,
och han är så vacker, att. . . du förstår. Jag tror honom.
Farväl, min ängel. Skola om igen år förgå, utan att vi
skriva till varandra? Lyckan är enformig i sina uttryck;
måhända är det också av denna orsak som Dante synes
större för de älskande själarna i sitt Paradis än i sitt
helvete. Jag är inte Dante, jag är endast din vän och vill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
