Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - LIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
199
LIV.
Från fru Gaston till grevinnan de VEstorade.
20 maj.
Renée, olyckan har kommit; nej, den har slagit ned på
din stackars Louise med blixtens hastighet och du förstår
mig; tvivlet är min olycka. Övertygelsen skulle vara
döden. Då jag i förrgår efter min morgontoalett överallt
sökte Gaston för att göra en promenad före frukosten, fann
jag honom inte. Jag gick in i stallet, där jag fick se mitt
sto, alldeles höljt av svett, som groomen med tillhjälp av
en kniv borttog i stora flockor av skum, innan han
avtorkade djuret. — »Vem har försatt Fedelta i ett dylikt
tillstånd?» frågade jag. — »Herrn», svarade gossen. Jag
igenkände på stoets hasleder Paris* gatsmuts, som inte
liknar landsvägssmutsen. — Han har varit i Paris, tänkte jag.
Denna tanke kom mitt hjärta att genombävas av tusen
andra tankar och drog dit allt mitt blod. Begiva sig till
Paris utan att underrätta mig, välja den timmen, då jag
lämnar honom ensam, skynda dit och därifrån med sådan
snabbhet, att han nästan sprängt Fedelta!... Misstanken
klämde ihop mig med sitt fruktansvärda bälte, så att jag
var nära att mista andan. Jag gick bort några steg och
satte mig på en bänk för att söka hämta mig och återfå min
kallblodighet. På detta sätt överraskade mig Gaston, blek
och förskräckt, efter vad det tycktes, ty han sade till mig:
— »Vad fattas dig?» så brådstörtat och med en så orolig
röst, att jag steg upp och tog hans arm; men jag förmådde
inte få fram några ord och tvangs att åter sätta mig; han
tog mig då i sina armar och bar mig de få stegen till mitt
förmak, dit våra förskräckta tjänare följde oss, men
avlägsnades med en åtbörd av Gaston. Då vi blivit allena, kunde
jag utan att vilja säga något gå till vår sängkammare,
där jag stängde in mig för att gråta i fred. Gaston
stannade under nära två timmar och åhörde mina snyftningar,
medan han med änglalikt tålamod tillsporde mig, som inte
svarade honom något.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
