Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så feta, att folket brukade kalla dem »galten och son».
Och så voro de bottenrika och hade inga barn, men de
plägade taga små fattiga töser hem till sig och uppfostra
dem. Alla dessa töser ha blifvit så väl gifta, så! En af
dem är gift med en Österberg, och han är bottenrik, han
också, och seglar inte mer.»
Yi fara nu om en karl och en qvinna i en liten
segelbåt, lastad med flyttgods och husgeråd, och skeppar
Julius, som nu slagit upp sin språklåda, berättar mig, att
karlen var fyrvaktare vid Islands Bergs hufvud, och att de
tillbragt två veckor i Marstrand.
»Han har det bra, han. Två tusen kronor om året
och fri bostad och ved och ljus.» Och hvem sköter
platsen, när han är borta? Ingen alls, ty det är
sommar, och nätterna äro ljusa och fyrarna äro icke tända.»
Men Hållö? »Ja, det är en hafsfyr. Den brinner hela
året om, men icke så fyrarna vid de inre passagerna.»
Ett stort hus höjer sig på Käringö. »Skolhuset»,
svarar skepparn. Det tar sig sällsamt ut på denna vikingaö.
Spetsen af ett hvitt segel synes öfver den mörka
klippan. »Det är allt en Lysekilsbåt», säger skepparn, och inom
ett ögonblick förklarade både han och lotsen Olsson, att
det var »Bele». Och »Bele» var det, som nu gled ut i
rum sjö, med min vän Doktor Billqvist och hans familj
ombord. Och vi få tid att språka och helsa hvarandra med
flaggorna, innan vi segla åt skilda håll bland skären.
Mot solnedgången mojnar det alldeles ut. Johansson
och Olsson lägga ut årorna och ro båten fram öfver den af
aftonhimlens purpur färgade sjön. Yi nalkas långsamt
Käringö. Den låga berghällen på ön är betäckt af tätt
sammanpackade tak och skorstenar. Öfver dem resa sig en
väderqvarn samt kyrktornet och skolhuset. Dessa tre stå
afsides för sig själfva mot vester. När vi blicka åt söder,
kunna vi alltjämt se Marstrands fästning, som dunkelt hvit
skymtar fram öfver vattnets spegel, liknande ett segel
längst borta vid synranden.
På den aflägsna ön fanns en beqväm gästgifvargård
— en bred rödmålad byggnad på bergssluttningen — och
medan aftonmåltiden gjordes i ordning, strö f vade jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
