70 kroppar utdrifvas dervid ur detsamma. Smälta vi-således ett stycke ren is under sådana omständigheter, att luften ej kan få tillträde dertill, erhålla vi vatten af största möjliga kohesions-kraft, och detsamma måste vid upphettning visa de verkningar, jag nyss omtalat. Faraday har ådagalagt detta; han smälte is under terpentinolja och fann, att den sålunda erhållna vätskan kunde upphettas betydligt öfver 100°, men att dess uppkokning då också försiggick med nästan explosiv våldsamhet. Låtom oss tillämpa dessa fakta på våra sexbladiga isblommor med deras lilla centralfläck; äfven de bildas på ett ställe, dit luften ej kan komma. Tanken Er en dylik blomma utvecklas och gradvis tilltaga i storlek. Vattnets kohesion är så stark, att det drager väggarne af sitt lilla rum tillsammans och förstorar tillochmed sin egen volym heldre än att gifva plats. Men då cellen växer, blir tillsist det rum, som vätskan sträfvar att utfylla, allt för stort för densamma; den brister då sönder med en hörbar knäpp, och ett tomrum bildas. Och slutligen ännu ett hithörande exempel! Det är märkligt nog, att många lokomotiv hafva exploderat just i det ögonblick, då de skulle lemna en plats, der de stått stilla en stund, och just då lokomotivföraren släppte på ångan. Nu förhåller det sig ock så, att om en ångpannas vatten kokat tillräckligt länge för att utdrifva den deri upplösta luften, så eger den sålunda bildade vätskan i högre eller lägre grad den förökade kohesionskraft, om hvilken jag talat. Åtminstone är det tänkbart, att ett öfverskott af hetta kunnat samla sig i pannan under lokomotivets stillastående, och har detta väl skett, så blir nog följden af ångans påsläppande en plötslig sprängning af vattenmolekulernas sammanhang, och att ånga med explosivkraft ögonblickligen bildas. Jag säger icke bestämdt, att detta är händelsen, men hvem kan väl å andra sidan bestämdt förneka det? Visst är, att vi här hafva att göra med en kraft, som under gynsamma — eller, rättare sagdt, ogynsamma — omständigheter nog förmår frambringa den verkan, hvarom fråga är. Tillför man vattnet värme eller m. a. o. rörelse, blir följden den, att dess partiklar flyga bort från ytan i städse ökadt antal. Man närmar sig omsider hvad som kallas vätskans kokpunkt, der förvandlingen till gasform försiggår ej blott på den fria ytan, utan isynnerhet just vid kärlets botten, der hettan meddelas. Kokar vattnet i en glasbägare, synes ångan uppstiga från bottnen mot ytan, der den ofta dröjer några ögonblick, omgifven af en kupolformad vätskehinna. ' För att dessa ångbubblor skola kunna bildas, måste vissa motståndskrafter öfver-