71 vinnas. För det första vattnets adhesion vid kärlet, en kraft som är beroende af det sednares material. I ett glaskärl t. ex. kan kokpunkten höjas 2—3 grader, något som i ett kärl af metall är omöjligt. Adhesionen besegras ofta endast ojemnt och stötvis, en egenskap hos vätskan som kan genom upplösning deri af vissa salter till den grad förökas, att ett högljudt buller åtföljer uppkokningen; skilsmessan mellan vattnet och kärlets vägg försiggår då ofta så häftigt, att det förra utslungas. Ett annat hinder mot kokningen är vätskepartiklarnes inbördes dragningskraft, hvilken, såsom vi sett, betydligt ökas, om vattnet är befriadt från luft. Detta gäller för öfrigt ej blott om vatten, utan äfven om andra vätskor, t. ex. alla ether- och alkohol-arter. Sätta vi en liten flaska, innehållande etber eller alkohol, i förbindelse med en luftpump, uppstår en häftig kokning i vätskan, såsnart pumpen sättes i gång; men har den väl blifvit befriad från sin upplösta luft, kan man ofta fortsätta pumpningen utan att åstadkomma någon vidare kokning; ångbildningen försiggår endast på ytan. Men för att ångan må kunna bilda bubblor inuti den flytande kroppen, måste den äfven öfvervinna två andra krafter: den ofvanliggande vätskans tyngd, samt atmosferens tryck på dess yta. Det sistnämndas verkan kan åskådliggöras genom följande försök. Här är ett kärl af tenn med mycket tunna väggar; det innehåller litet vatten, som kokar öfver spritlampan. För ögonblicket är det inre rummet ofvan vattenytan fyldt med ånga, som utströmmar genom en krän. Jag tillsluter denne, släcker elden och afkyler kärlet genom begjutning med kallt vatten. Ångan inuti kondenseras; den elastiska kudden, som tryckte kärlets väggar utåt och motstod atmosferens tryck, blef sålunda borttagen, och här sen I följden deraf. Väggarne blifva sammanpressade och skrynklade af lufttrycket ; detta belöper sig ju till 21,5 JM på hvarje qvadrattum. Men huru kan då ett så bräckligt ting som en ångblåsa hålla ihop på ytan af ett kokande vatten? Helt enkelt derföre, att den inneslutna ångans spännkraft är jemnt upp lika stor som den yttre luftens; vätskehinnan pressas mellan två elastiska kuddar, som jemnt motverka hvarandra. Vore ångans tryck starkare, skulle bubblan sprängas inifrån utåt; och tvärtom, ifall atmosferens tryck rådde. Här hafva vi alltså den riktiga definitionen på kokpunkten: den temperaturgrad, vid hvilken ångans spänstighet eller tension jemnt motväger atmosferens tryck. Då vi uppstiga på ett berg, minskas den ofvanliggande atmosferens tryck, och på grund deraf sänkes kokpunkten. En Augusti-morgon år 1859 fann jag på toppen af Montblanc det