113 hafva om sommaren i midten en hastighet af två fot om dagen; det finnes punkter på Mer-de-Glace, midtemot Montanvert, som dagligen framskrida halftredje fot om sommaren och hälften så mycket om vintern. Denna isens förmåga att forma sig efter den kanal, hvarigenom den flyter, har föranledt många framstående forskare till det antagandet, att isen är ett segt ämne; och ifrågavarande företeelser tyckas verkligen vid första anblicken bekräfta denna förmodan. Gletschern vidgas, böjer sig och smalnar; dess midt rör sig hastigare än dess sidor; en seg massa skulle förhålla sig på alldeles samma sätt. Men de noggrannaste undersökningar om isens förmåga att gifva efter för spänning, att låta tänja sig som honung, sirap eller tjära hafva gifvit ett bestämdt nekande svar. Finnes det väl då någon annan fysisk egenskap hos densamme, hvarpå denna dess accommodationsför-måga beror? Vi skola steg för steg närma oss denna fråga. Vi veta, att ånga ständigt utvecklas från en vätskas fria yta; att de der befintliga partiklarne vinna sin gas-frihet förrän de inre; det är ju då helt naturligt att vänta sig något motsvarande i afseende på isen; d. v. s. att när en ismassas temperatur ökas likformigt, skola partiklarne på dess yta vara de första, som frigöras till vätska, ty här äro de ju på sin ena sida fria från de omgif-vandes inflytelse. Antagom alltså, att två isstycken befinna sig genom hela sin massa vid 0° temperatur och smälta på sina ytor; hvad skall väl då inträffa, om vi lägga dessa ytor tätt intill hvarandra? Vi öfverflytta dem derigenom i sjelfva verket in i massan, der hvarje molekuls rörelse beherrskas på alla sidor af dess grannar. Just som man var befogad att vänta, hämmas då det flytande tillståndets frihet på hvarje punkt, der ytorna beröra hvarandra, och de båda styckena frysa ihop i dessa punkter. Låtom oss göra försöket! Här äro två isstycken, hvilka just nyss blifvit skilda åt medelst en såg; jag håller de båda plana ytorna tillsammans; ett ögonblicks beröring är tillräcklig, de äro nu sammanfrusna, och genom att fatta tag i det ena stycket kan man lyfta båda två *). *) Här liksom vid ett föregående tillfälle har öfv. lemnat originalets framställning oförändrad, ehuru efter lians mening åtminstone ett ganska vigtigt inkast kan göras mot den här framställda "regela-tions"-hypotesen, hvilken öfverhufvud förefaller något sväfvande. Sjelfva den ofvan anställda jemförelsen mellan vattnets förvandling till ånga och isens till vatten, på hvilken hela förklaringen i hufvudsak tyckes stödja sig, är ytterst haltande; vattnet afdunstas ju på sin yta vid Tyndall, Värmet. ^