126 förut: då leddes molekular-rörelsen nedåt, nu uppåt; åk till, nu från stapeln. Jag repeterar försöket, men använder i stället för den öfre metallcylindern en dylik af träd, som legat i samma is; nålens utslag blir vida mindre än nyss. Hvarför åstadkommer då icke det kalla trädet samma verkan som den kalla metallen? Helt enkelt derför att det värme, som meddelas detsamma från stapeln, samlar sig på dess undersida; det kan ej sprida sig genom det dåligt ledande trädet, som det gjorde genom metallen, och således blir den från stapeln lånade värmemängden mindre nu än i förra fallet. Detsamma inträffar, om menniskokroppens nerver intaga stapelns plats. Träder Ni in i ett kallt rum och lägger Er hand på eldtången, kakelugnen, stolarne och mattorna, så kännas dessa föremål olika kalla, fastän de naturligtvis allesammans måste i verkligheten befinna sig vid rummets temperatur; jernet kyler mer än stenen, denna mer än trädet, o. s. v. Er hand är utsatt för samma inverkan, som stapeln i de båda föregående försöken. Och jag behöfver väl knappt nämna, att motsatsen inträffar, om Ni träder in i ett varmt rum, jag menar ett, som är hetare än Er egen kropp. Att i ett turkiskt bad lägga sig på en bänk af metall vore ett betänkligt företag; att lägga sig på en trädbänk medför deremot ingen olägenhet. Sålunda kan man fördraga rätt höga temperaturer, blott man noga aktar sig för beröring med goda värmeledare; ägg kunna kokas, och tillochmed biffstek rostas af ett rums värme, i hvilket en lefvande menniska kan utan skada uppehålla sig. Detta sistnämnda försök skulle väl dock knappast aflöpa lyckligt, derest ej äfven en annan omständighet vore för handen. Det har verkligen utförts; Blagden och Chantrey hafva i bakugnar utsatt sig för betydligt högre temperaturer än det kokande vattnets. Låtom oss jemföra en lefvande menniskokropps tillstånd med en marmorstatys, om båda äro i samma ugn! Den sednare upphettas alltjemt, ända tills den antagit den omgifvande luftens temperatur; icke så den förre. I sådant fall skulle de organiska väfnaderna ohjelpligt förstöras, och musklerna stekas i sin egen vätska. Men verkliga förhållandet är, att blodets temperatur knappast förändras genom den yttre hettan; denna förändrar i stället vätskans aggregat-tillstånd, den ökar utdunstningen, drifver vattnet ut genom porerna och förflyktigar det. Värmet förvandlas till potentiel energi, det verkställer arbete. Detta är den säkerhetsventil, om jag så får uttrycka mig, genom hvilken öfverflödet af hetta utströmmar; och häraf kommer det sig, att menniskoblodets temperatur är trots alla