142 stråle falla derpå. Men icke hela, ja icke ens största delen af kulans molekular-rörelse förskingras på detta sätt; hängde den i lufttomt rum, skulle den ändock kallna. Rumford, om hvilken vi hört så mycket talas, hängde en liten termometer på en fin silkestråd midt i en fullkomligt lufttom glaskula och fann, att värmestrålarne gingo igenom tomrummet; ett säkert bevis på att värmets meddelande är oberoende af luften. Davy, hvars apparat står här på bordet, visade, att värmestrålar från elektriskt ljus gå fram genom ett lufttomt rum; vi kunna sjelfve ganska lätt upprepa hans försök. För sådant ändamål behöfva vi blott taga den redan en gång begagnade recipienten (bild 65), bortskaffa lemningarne af platinatråden, som då förstördes, och fästa en bit gaskol vid hvardera ändan af de två stängerna m och ah. Jag pumpar derpå ut luften, för kolspetsarne tillsammans och låter en elektrisk ström gå igenom dem. I det ögonblick de dragas isär, se vi det elektriska ljuset, och den termo-elektriska stapeln står här tillhands för att uppfånga en del af strålarne. Galvanometernålen flyger ögonblickligen åt sidan — och detta förorsakas naturligtvis af strålar, som genomgått tomrummet. Men till hvad meddelas då den afsvalnande kulans molekular-rörelse, om ej till luften? Vi måste så småningom söka svaret på denna fråga. Ett stort steg framåt tog vetenskapen, då man först klart begrep, på hvad sätt ljudet fortplantar sig genom luften, och vigtigt var i sanning det experiment, hvarigenom först Robert Boyle och sedermera Hauksbee ådagalade, att det ej kunde fortplanta sig genom tomrummet. Jag vill visa Er, huru ljudvågorna skrida fram genom luften och använder för det ändamålet en flat klocka, fästad med öppningen uppåt på ett stativ. När en violinstråke drages på dess rand, hören I klockans ton; den vibrerar nu, och om man strör sand på dess botten, ordnar sig denne i en viss figur. Vore den fylld med vatten, skulle vi få se dettas yta krusas af små regelbundna vågor; och dessa skulle visa oss, att klockan, idet den gifver sin ton, delar sig i fyra vibrerande delar, skilda från hvarandra genom s. k. nodal-linier, längs hvilka ingen vibration eger rum. Jag har förfärdigat en slags låg trumma eller resonansbotten genom att spänna ett papper öfver ett tunnband, och håller den öfver den ljudande klockan, dock så att de ej vidröra hvarandra; I hören tydligt papperet dallra. Det är emedlertid för löst spändt; jag håller det framför elden för att öka spänningen, och upprepar derpå försöket. Nu hören I ej längre en blott dallring, utan en riktig musikalisk ton, jemte klockans egen. Den blir starkare eller svagare, allteftersom