153 venster om mn är cirkelbågen delad i 10 lika delar; nollpunkten ligger vid E, 20-punkten i motsatta ändan. Jag vrider nu spegeln medelst stafven så, att den sednare sammanfaller med den från lampan utgående strålen; denna blir alltså vinkelrät mot spegeln och återkastas, som I sen, i samma linie. Jag vrider derpå stafven till 1; den återkastade strålen går fram öfver bordet och träffar 2. Ställer jag stafven på 2, 3, 5, 10, kommer strålen i motsvarande fall på 4, 6, 10, 20. Den anfallande strålen ligger lika långt till venster om mn, som den reflekterade till höger; anfalls vinkeln är lika med reflexionsvinkeln. Vi hafva också härmed bevisat, att strålen rör sig dubbelt så fort som normalen; den förres vinkelhastighet är, som man säger, dubbelt så stor som spegelns. Ni har nyss sett (sid. 148), att kolspetsarne, som af den elektriska strömmen försättas i glödning, utsända jemte de lysande en mängd mörka värmestrålar. Vi skola nu öfvertyga oss om, att dessa reflekteras efter alldeles samma lag som de förra. Här är ett stycke svart glas, så ogenomskinligt, att tillochmed om man ser derigenom mot det elektriska ljuset eller mot middagssolen, man icke varseblifver någonting. I sen, att den elektriska lampans ljus försvinner, när glaset sättes derframför; det afskär hvarje ljusstråle. Men så sällsamt det än kan tyckas, genomsläpper det likväl i någon mån de mörka strålarne. Jag släcker nu lampan genom att afbryta strömmen och lägger min termo-elektriska stapel på bordet just vid 20, der ljusstrålen gick fram för ett ögonblick sedan; stapeln är förbunden med en galvanometer, hvars nål visar på 0°.' Då lampan åter tändes, kommer intet ljus fram, men galvanometernålen har allaredan gått upp till 90° på grund af de mörka strålarnes verkan på stapeln. Flyttas denna åt höger eller åt venster, går nålen genast tillbaka; värmestrålariie följa samma väg som ljusstrålarne, och äfven för dem är således anfallsvinkeln lika med reflexionsvinkeln. Genom att upprepa de försök, som nyss verkställdes med ljuset, genom att inställa stafven på 1, 2, 3, o. s. v. bevisas det, att äfven för värmet är den reflekterade strålens vinkelhastighet dubbelt så stor som spegelns. Värmet från en eld följer samma lag. Denna tennplåt är en ganska klen reflektor, men likväl tillräcklig för ändamålet; den står vid ena ändan af bordet, och den termo-elektriska stapeln vid den andra; galvanometernålen visar på 0°. Jag-vrider nu tennplåten så, att det värme, som faller derpå från elden, återkastas mot stapeln; såsnart det träffar instrumentet, tillkännager nålen dess ankomst. Gifven I nu akt på eldens,