•274 uppskatta på ett ungefär hela dess förgångna lif till 6,000 år, men så ofantlig denna tidrymd än kan tyckas, hvad är den väl i jemförelse med de, under hvilka jorden ännu ej bar en mensklig varelse på sin yta, men deremot en rikedom af nu utdöda djur- och växt-arter; då bernstensträdet ännu grönskade på vår mark och droppade sin dyrbara kåda ned i hafvet, då tropiska palmskogar frodades i Europa och Sibirien, och i deras skugga dvaldes jätte-ödlor och elefanter, hvilkas kolossala lemningar vi ännu påträffa i jorden. Geologerna hafva sökt bestämma längden af denna skapelseperiod, och deras uppgifter derom vexla, efter olika synpunkter, mellan en och nio millioner år. Och huru liten var hela denna tid, under hvilken jorden frambragte organiska väsenden, mot den, hvarunder den ännu var blott ett klot af smälta bergarter; för dess afsvalning från 2,000 till 200 grader måste, såvidt man kan sluta af Bischofs försök öfver smält basalts afkylning, hafva åtgått omkring 350 årmillio-ner. Och upp till den tid, då urdimmans klot förtätade sig till ett planetsystem, räcka ej ens våra djerfvaste gissningar. Menniskoslägtets förflutna lif är blott en bölja i tidernas haf; för ännu flere årtusenden än det redan lefvat, tyckes det nuvarande kunna vara försäkradt om sin existens; säkert hafva vi och otaliga generationer efter oss i detta hänseende intet att frukta. Men ännu arbeta allt fortfarande i atmosferen, i verldshafvet, i jordklotets vulkaniska inre desamma krafter, som verkat fordna geologiska omhvälfningar och begraft den ena serien af organismer efter den andra. De, snarare än några i hvarje fall oändligt aflägsna kosmiska revolutioner, lära väl förr eller sednare blifva orsaken till menniskoslägtets yttersta dag och tvinga oss att lemna plats för andra, kanske fullkomligare varelser, likasom fornverldens Mammutdjur och jätte-ödlor en gång lemnat plats åt oss". Solens förhållande till vår planet och de der verksamma krafterna förtjenar ock all vår uppmärksamhet. Redan år 1833 skref J. Herschel i sina "Outlines of Astronomy" följande. "Solens strålar äro den yttersta orsaken till nästan hvarje rörelse, som eger rum på jordens yta. Genom deras värme frambringas alla vindar och alla dessa rubbningar i atmosferens elektriska jemn vigtstillstånd, hvilka gifva upphof till åskan och sannolikt äfven till både jordmagnetismen och norrskenet. Genom deras lifgifvande verkan sättas växterna istånd att hämta näring ur den oorganiska materien och blifva i sin ordning dels näring för menniskor och djur, dels upphof till dessa oerhörda kraftförråd, som i stenkolslagren nedlagts till gagn för kommande slägten. Genom dem sändas oceanens vattenmassor i ångform