298 att förhålla sig i afseende på detta ljus? Detta formlösa aggregat af oändligt små partiklar, utan något tecken till regelbunden sammansättning, ådagalägger ljusets tvåsidighet på det mest slående sätt; det är alldeles urstånd att reflektera uppåt eller nedåt, men återkastar ljuset fullkomligt obehindradt åt sidorna, d. v. s. i vågrät rigtning. Jag vrider nu prismat så, att det infallande ljusets vibrationsplan blir vågrätt; molnet kastar då strålarne uppåt och nedåt, men kan ej reflektera en enda i vågrät rigtning. Antagom, att vår planets atmosfer vore omgifven af ett alldeles ogenomskinligt skal, men med en öppning åt solen till, hvarigenom en dess stråle kunde intränga. Omgifven på alla sidor af icke direkt belyst luft, skulle denna stråle befinna sig i just samma förhållande som den elektriska i ett mörkt rum, fyldt med vårt, i sin första daning ännu stadda, aktiniska moln; solstrålens bana skulle blifva blå, och den skulle utströ åt alla sidor polariseradt ljus af samma art som det vi nyss betraktat. Och om ett Nicols prisma vore anbragt just i den der öppningen, hvarigenom strålen fick inträda i atmosferen, skulle dess ljus vid sjelfva inträdet blifva polariseradt ; af de partiklar, som frambringa himmels-azuren, skulle det återkastas i blott två rigtningar — alldeles så, som af vårt artificiela moln. Med en dylik ensam stråle, som ginge fram genom den mörka atrnosferen, skulle vi med ett ord kunna åstadkomma samma optiska effekter, som nyss inom profcylindern. Vid frambringandet af dylika moln skapa vi, så att säga, små stycken af himmel i våra laboratorier och kunna följaktligen der i smått eftergöra alla hithörande företeelser, som det fria fästet erbjuder. Kortare måste jag fatta mig beträffande de märkvärdiga ljus-effekter, som vårt aktiniska moln företer, när dess partiklar tillväxa i storlek, så att dess beskaffenhet närmar sig till likhet med de naturliga skyarnes. Det system af färgringar, hvilka den på ofvanbeskrifne sätt. slipade selenit-skifvan företer, är ett ytterst känsligt medel för upptäckandet af polariseradt ljus. Se vi genom densamma vinkelrätt mot den af blått moln fyllda cylindern, framträda ringarnes färger aldra tydligast, under det de synas svagare, då molnet betraktas i sned rigtning. Men låtom oss allt fortfarande se genom prismat och selenit-skifvan vinkelrätt mot molnet; dettas partiklar tillväxa i storlek, skyn blir allt gröfre och hvitare, skifvans färgringar allt svagare; slutligen upphör molnet att utsända polariseradt ljus i den vinkelräta rigtningen, och ringarne försvinna helt och hållet. Men om nu molnet betraktas snedt, framträda åter färgerna ganska tydligt, om också ej med samma klarhet som i början; ehuru