Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
torsten f o gel qvist
het, barnsligt begär att förstöra och manlig
resignation, ett givande och tillbakatagande, ja och nej
i samma andedrag. En ung människa, som vore
mäktig av detta tänkesätt, skulle förefalla slapp
och depraverad, försedd med gråa hår redan i
vaggan. För en åldrande man, som sett begränsningen
i ali tro och strävan, människolivets motsatser
och det historiska skeendets åtminstone
skenbara nyckfullhet, ligger det däremot nära till
hands. Ännu vid fyrtio år var Renan icke
rena-nist. Pieteten dominerar ironien, tron tvivlet.
Av hans naturs båda sidor behärskar fadersarvet
morsarvet, bretonlynnet gascognarlynnet. Bäst
märker man detta i den äldre Renans reaktion mot
gallisk espri och sydländsk lätthet att taga livet.
Han reagerar t. ex. mot den franska chansonen, mot
Farce Pathelin, mot Bérangers kälkborgerliga
epi-kureism och familjära umgänge med en
släpp-hänt och förlåtande borgargud. Gud som farbror,
gammal ungkarl och himmelsk värdshusvärd —
den tanken är honom vämjelig. Han förebrår sin
egen nation brist på sedligt allvar. Han är fången
i germanernas Tiefsinn. Han har växt upp med
Fichte, Herder och Hegel. Och i jämförelse med
dessa allvarsögda sanningssökare förefaller honom
Voltaire ytlig och vulgär. Han vill hellre vara
hädare än lyssna till encyklopedisternas tunna och
tarvliga deism och Bérangers dreglande luta. Då
Renan lämnar förgårdarna till den tro, vid vars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
