Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Germanernas forntid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32 Tyskland och världsfreden
världsväldets expansion nådde sin gräns och här stötte
legionerna på fiender, som voro dem vuxna och vilkas duglighet i
krigets idrotter i hög grad väckt Tacitus uppmärksamhet. Han
skriver: ”Trotsiga, blåa ögon, rödblont hår, jättegestalter och
en styrka, som visserligen blott passar för stormangreppet, men
icke i samma nått för långvarig ansträngning eller uthålligt
arbete.” — ”Att ha lämnat sin sköld i sticket räknas som den
största skam.”
Germanerna välja sina hertigar ”på grund av deras
personliga tapperhet”, och hertigarna ”utöva största inflytande
genom vidden av sin maktbefogenhet, om de alltid äro beredda
och synliga för allas ögon, om de alltid fäkta i spetsen för sin
här, så stärkas de i sin ledarställning genom allmän beundran”.
Sin tanke om germanerna uttrycker Tacitus med följande ord:
”Icke samniterna, punierna, spanjorerna eller parterna ha
förstått att så ofta påminna om sin tillvaro; farligare än Arsakes
parterrike är germanernas frihetskrav.”
Germanernas duglighet inskränkte sig ingalunda till enbart
krigisk idrott. Tacitus framhåller även andra, för dem
karakteristiska drag. I vår tid då tyskarna så energiskt kräva rasens
renhet, är det av intresse att lägga märke till Tacitus’
försäkran, att ”Germaniens befolkning genom äktenskap icke
beblandar sig med främmande stammar, utan är rasren och helgjuten
i sin art.” Han nämner den stränghet, med vilken de hålla
äktenskapet i ära, ”att sätta gränser för barnalstringen eller att
avdagataga ett efter faderns död fött barn räknas som gemen
förbrytelse och i Germanien förmå goda seder mer än i andra
länder goda lagar.”
Tacitus talar också om vad vår tids tyskar kalla
”Gefolgsschaft”, d. v. s. följe eller riddarvakt. Det gäller bruket att
vapenföra män frivilligt ansluta sig till en i ovanlig grad duktig,
stark och ädel ledare och för alltid i liv och död ställa sig
under hans befäl. I sin världshistoria kallar Hans Delbrück detta
bruk ”förening av tjänst och frihet”, ett förhållande mellan
ledaren och hans följe, som icke beror på tvång utan på
obetingad trohet, ett drag som i enastående grad är karakteristiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
