Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verdun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Verdun 51
handgranater, ”Flammenwerfer”, ”eldsprutor” med brinnande
olja, gas, flygarbomber, maskingevär, etc. förvandlade platsen
till ett helvete.
Två fältherrar förlorade vid Verdun sina poster, Falkenhayn,
som förflyttades till Rumänien och efter dess erövring till
Syrien, och Joffre, segraren vid Marne, som till tröst fick mottaga
den lysande titeln marskalk av Frankrike.
Och slagfältet, denna jordens tätast hoppackade och
belastade kyrkogård! Där ligger hälften av de döda tyskarna och
fransmännen begravd, den andra hälften hade av granaterna
blivit sönderskjuten, och huvuden, bålar, armar och ben lågo
kringströdda bland jorden, sanden och morasens tuvor. Bland
dödskallar, revben och andra skelettdelar stodo blommorna och
nickade för sommarvinden.
Världens två största soldatfolk hade mötts vid Verdun för
att mäta sina krafter i en tvekamp, vars like aldrig skådats. Två
hundra tusen man hade stupat till ingen nytta. Av manlig kraft
och hänförelse, av offervilja och patriotism voro dessa unga
män på livets middagshöjd de yppersta representanterna av sina
folk. Varken Tyskland eller Frankrike hade råd att mista dem.
Både Frankrike och Tyskland voro fattigare efter slaget vid
Verdun. Var och en av dessa hjältar hade en framtid, en mission
att fylla i livet till ära och fromma för sitt land och kanske
till båtnad för hela mänskligheten. Vem vet om icke i någon
av dessa hundratusentals gravar en okänd soldat sover sin sista
sömn, en yngling, som, om han fått leva, hade blivit en Pasteurs
eller en Röntgens like.
I tallösa hem väntade man, hoppades och längtade efter
underrättelser från en son, en far, en make eller en bror. Men han
kom aldrig tillbaka. Åren gingo obevekligt sin gång, hoppet
slocknade och dog bort, endast minnet levde kvar.
På en stugvägg i en fjärran by hängde den bleknade bilden
av en hjälte omgiven av en vissnad lagerkrans. Han hade
stupat vid Verdun och han var blott en av tvåhundra tusen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
