Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skagerak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64 Tyskland och världsfreden
befinner sig ombord på ett pansarskepp under eld. En fullträff
framkallar ett bedövande, skrällande dån, som tyckes räcka en
evighet, hela skeppet darrar och i varje ögonblick väntar man
dess undergång. Det blixtrar gulrött ur de fientliga
kanonmynningarna, man vet att nya projektiler äro på väg och är
beredd på ett nytt, ödesdigert inslag.
De, som varit med om sådana timmar, få sitt nervsystem
upprivet och förbli själsligt och kroppsligt reducerade i
åratal. Ännu i fjol berättade amiral Behncke att han aldrig
kommit i full jämvikt efter det stora sjöslaget. Och då han i början
av januari 1937 lade sig till vila för alltid, måste hans sista
förnimmelse ha varit det bortdöende ekot av de åskor i
Skagerak, till vilkas minne han lyssnat i tjugu långa år.
Måhända får man icke alltför strängt fördöma mentalite-
ten hos de sjömän och marinsoldater, som i Kiel den 9g
november 1918 tände revolutionens facklor. De voro trötta, de
voro utslitna och förbi och orkade helt enkelt inte att ånyo
låta föra sig till Skagerak eller Storbritanniens kust. De, liksom
hela tyska folket, hade slitit i fyra år och till sist också
hungrat. Nu föredrogo de att bryta sönder alla disciplinens och
manstuktens band och göra slut på ett tillstånd, i vilket de
redan uttömt sina sista krafter.
Men ännu en gång uppenbarade sig tyska flottans gamla
kraft och stolthet, nämligen då konteramiral von Reuter den
21 juni 1919 sänkte den i Scapa Flow internerade tyska
krigsflottan för att icke låta den falla i fiendehand. Vid detta
tillfälle gingo 11 slagskepp, 5 slagkryssare, 8 små kryssare och
50 torpedbåtar till botten.
Germanernas ödestimma hade slagit. Redan började
dödsklockorna ringa i Versailles.
En ny tid, förnedringens och skammens, hade gått upp över
detta stora, tappra och beprövade folk.
I den grönskimrande skymningen på Nordsjöns botten resa
sig som spöklika skuggor ur slammet de sönderskjutna vraken
av sänkta slagskepp. I maskinrum och tjänstehytter äro de
döda kvar på sina poster. En långsam strömsättning av salt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
