Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vapenstilleståndet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 Tyskland och världsfreden
politik predikades och att de ledande apostlarna för
bolschevismen, som då var identisk med underkastelse utan alla villkor,
till allra största delen voro av judisk ras. Värst bland dem
var säkerligen den bayerska ministerpresidenten Kurt Eisner,
en judisk litteratör och f. d. redaktör av socialdemokraternas
huvudorgan Vorwärts. Redan två dagar före omstörtningen i
Berlin hade han i München svingat sig upp till den makt, från
vilken han störtat konungen av Wittelsbachska huset. Han var
en radikal förespråkare för freden till varje pris, och hade
egenmäktigt offentliggjort hemliga akter ur bayerska arkiv,
och därtill i förfalskad form. De oavhängiga
socialdemokraterna och den så kallade spartakusgruppen, defaitismens båda
radikalaste förfäktare och anhängare av sovietsystemet, stodo
till största delen under judisk ledning, de oavhängiga under
Hugo Haase, spartakisterna under Rosa Luxemburg.
Nästan alltid återkomma samma personligheter, vilka redan
under kriget korresponderat med myteristerna inom marinen.
Och då slutligen på hösten 1919 det skamlösa skådespelet
upprullades, att Hindenburg och Ludendorff ställdes under förhör
vid ett parlamentariskt undersökningsutskott, var det åter
judar som uppträdde i egenskap av huvudinkvisitorer och korade
sig till domare över världskrigets två största män. Den
ivrigaste bland dem var den socialdemokratiske riksdagsmannen,
juden dr Oscar Cohn, som själv i november 1918 mottagit tio
miljoner rubel av sovietunionens chargé d’affaires i Berlin,
juden Joffe, ”för den tyska revolutionens ändamål”. Han blev
efter revolutionen statssekreterare i riksjustitieämbetet, alltså
den högsta representanten för tysk rättsskipning. Och det var
han, som senare, då han i riksdagen ställdes till ansvar för att
ha mottagit de nyssnämnda ryska revolutionspengarna,
uttryckligen erkände detta med orden: ”att han gärna hade emottagit
dem” och blott beklagade att han inte hade kunnat använda hela
beloppet. Här uppträdde för första gången den destruktiva
judiska andan ohöljd, den anda, som slutligen blev ödesdiger för
den på nederlaget uppbyggda Weimarrepubliken.
Med dessa mörka minnen för ögonen och med tanken riktad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
