Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vapenstilleståndet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vapenstilleståndet 71
på det faktum, att de ledande männen i nederlagets Tyskland
till stor del voro judar, vilka tänkte och handlade icke som
tyskar utan som ryssar, blir det lättare att förstå det öde som
drabbade deras ras femton år senare. Ty att ansvaret för deras
gamla ärekrönta och nationalstolta kejsarrike skulle
omhändertagas av från Österlandet härstammande och sovietryskt
orienterade främlingar, blev även i sammanbrottets djupaste
förnedring litet för starkt för germanerna. I omvänd ordning
återkommer här den gamla tragiska sanning som Shakespeare låtit
Shylock uttala i enkla och flärdfria ord: ”If a Jew wrong a
Christian, what is his humility? Revenge. If a Christian wrong
a Jew what should his sufferance be by Christian
Why, revenge.”
I vilken välgörande och nobel kontrast till detta vidriga pas
i Tysklands historia står icke den pliktuppfyllelse och
värdighet, varmed den gamle fältmarskalken Hindenburg uppträdde
efter nederlaget! Även för honom, jämte Ludendorff, segrarne
vid Tannenberg och på otaliga andra slagfält i öster, var kriget
förlorat. Men likväl förde Hindenburg den slagna armén med
exemplarisk ordning och disciplin tillbaka hemåt över Rhen och
nedlade först efter månader den förtroendepost som
överbefälhavare han beklätt sedan han vunnit den övertygelsen, att han
fullgjort sin plikt och betryggat riksgränsen mot öster —
förvisso den största självövervinnelse och den största
självuppoffring som var tänkbar för en så segerrik och ärekrönt fältherre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
