Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Versailles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Versailles 79
marsch förlorar terräng — om världshandeln och det
internationella umgänget krympt ihop till en tredjedel av sin högsta
siffra och, framför allt, om det ömsesidiga förtroendet och den
ekonomiska krediten, civilisationens kostbaraste besittning,
drabbats av det hårdaste slag, så ligger den förnämsta orsaken
därtill hos den anda, som rådde i Versailles och den största
skulden hos de tre skaparna av Versaillesdiktatet, Wilson, Lloyd
George och Clemenceau. Dessa män gåvo världsordningen i den
form den ägt före världskriget, dödsstöten.
Nu höra vi dagligen hur den överallt ingripande krisen
kommer världsordningen att knaka i sina fogar. De förblindade
statsmännen i Versailles lade icke två strån i kors för att hejda
den redan då — på våren 1919, hotfullt mot Centraleuropa
framträngande bolschevismen — om man inte vill betrakta de
militära interventionerna som verklig politik. Genom sin
hänsynslösa utplundring av centralmakterna förberedde man
snarare ett tacksamt fält för bolschevismens sådd. Och om det
lyckades Bulgarien, Ungern, Österrike och Tyskland att trots
inflationen efter 1920 hålla stånd mot bolschevismen, så är detta
minst av allt de maktägandes i Versailles förtjänst. Den fred
de skapade var en våldsfred och skiljer sig sålunda från alla
andra fredsslut i världshistorien. Politiken är alltid en kamp
om makten och efter makt trakta även parterna i ett fredsslut.
Men, frånsett Kartagofreden efter andra puniska kriget
stämplad med Catos ord: praeterea censeo Carthaginem esse
delendam, gives det intet exempel på en fred som i våldsamhet och
förblindelse kan tävla med ”fredsfördraget” i Versailles.
Även i den inre politiken i Tyskland satte Versailles sina
ödesdigra spår. Den vida största delen av tyska folket var i
maj och juni 1919 emot ett undertecknande av diktatet. En
stormvåg av protestskrivelser svepte över hela landet. I
upprörd vrede reste sig folket som en man. Och om det ändå
lyckades att avtvinga tyska folket dess underskrift, så vilar skulden
därför nästan uteslutande på tre män, vilka alla tre intogo
representativa ställningar, var och en efter sin art.
Dessa män voro: Mathias Erzberger, centrumpartiets verk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
