Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Weimarrepubliken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Weimarrepubliken or
lar läto ana de spörsmål i pervers riktning som dryftades.
Denna verksamhet var helt simpelt ett lönande geschäft, som
spekulerade på massornas lägsta drifter.
Det farligaste av allt var att ungdomen hotades med fördärv
av detta gift, ty de skamliga skrifterna salubjödos i alla
bokhandelsfönster och kiosker och voro sålunda tillgängliga för
den ungdom, som, lämnad vind för våg, icke förstod att
tvåbenta hyenor och schakaler lurade på dess själ och dess
framtid. Allt detta skedde öppet inför lagens väktare utan att ett
finger höjdes till de ungas skydd.
I denna sorgliga trafik buro judiska skriftställare och
konstnärer en stor del av ansvaret, ty de hade ledningen inom den
så kallade kulturbolschevismen. Det hat som 1933 bröt ut mot
judarna hade framför allt sin rot i dessas litterära verksamhet
under förnedringens tid, då de levde flott på att ”analysera”
allt det, som tyska folket av gammalt ansett heligt och
oantastligt.
Men samma skuldbörda vilar på den då sittande regering,
som förblev en tyst och overksam åskådare av förvildningen.
Genom sin slöhet undergrävde den sin egen ställning.
Och om det behövdes någon ytterligare hjälp vid
uppluckrandet av den tyska motståndskraften, så kom den utifrån,
från segrarmakterna. Ty deras politik var, sedd från
Weimarrepublikens horisont, en enda kedja av missgrepp och
försummelser. I stället för att göra Versaillesdiktatets förkrossande
tyngd något så när dräglig, lade de nya stenar på bördan. Det
började redan med Poincarés oberättigade besättande av
Ruhrlandet mitt i fredstid, vilket var en bestraffning för ett par
tusen uteblivna telegrafstolpar och ett par hundra
järnvägsvagnar med kol, vilkas avlämnande blivit försenat.
Till sista styvern försökte de också att utpressa de så kallade
reparationerna. Ännu 1929, då högkonjunkturen i Amerika
ramlat, påtvingades Tyskland Youngplanen, som krävde två
tusen miljoner mark om året ända till år 19871 Och då de på
sommaren 1932 under Lausannekonferensen beslutit, att
äntligen avstå från dessa absurda fordringar, framställde de kra-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
