Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nobelpris och politik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nobelpris och politik 255
kommittén, då de sågo åt vilket håll valet av fredspristagare
lutade. Helt naturligt ville de icke ha sina namn förknippade med
ett dylikt, hela Tyskland förolämpande beslut. De tre övriga
medlemmarna ha tydligen röstat för Össietzky, och det har icke
spelat någon roll hur de två utträddas suppleanter röstat.
Den nyss citerade tidningens yrkande att ”Stortinget må velge
en annen Nobelkomiteé”, hjälper icke långt då skadan redan har
skett. En antydan om den riktning, som under vissa
förutsättningar kunde tagas, har Alfred Nobel själv givit:
I januari 1893 skrev han till Bertha von Suttner ett brev av
bl. a. följande märkliga innehåll: ”Jag skulle vilja anslå en del
av min förmögenhet till instiftandet av ett pris, som skulle
utdelas vart femte år (antag sex gånger, ty om man inom trettio
år icke lyckats att reformera det nuvarande systemet, skall man
på ett ödesdigert sätt återvända till barbariet)”. Han utvecklar
sina synpunkter, talar om obligatorisk skiljedom, att alla stater
solidariskt skulle vända sig mot en förste angripare och tror, att
om trippelalliansen i stället för att omfatta blott tre stater i sig
upptoge alla, freden skulle betryggas för århundraden.
Professor Henrik Schück tillfogar (op. cit. s. 225): ”Och
fullt övertygad var han ju icke, att man även med hans program
skulle lyckas förändra den gällande åskådningen — går det icke
på trettio år, vill han uppgiva hoppet.”
Med stöd av Nobels tidsfrist på trettio år har professor Knud
Berlin i Köpenhamn påmint om att denna tidsfrist nu är förbi
och att man därför genom att göra slut på fredspriset handlar
i stiftarens anda.
Emellertid fick den norska nobelkommitténs beslut också för
Sverige vissa beklagansvärda följder.
Efter rikskanslerns stora tal den 30 januari i år anknöt
riksdagspresidenten generalöverste Göring en betraktelse, vars
slutord lydde: ”Om vi se att man försöker inför världen kränka
Tyskland därigenom, att man tillerkänner en landsförrädare, en
1 Översättning från det på franska avfattade originalet, som återfinnes i
”Alfred Nobel och hans släkt”, minnesskrift utgiven av Nobelstiftelsens
styrelse, Stockholm 1926, s. 224.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
