Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kameldrifvarnes rop höras ej mer, det sakta
tassande ljudet af kamelernas steg har tystnat,
karavanen har försvunnit bortom Ak Daghs
skimrande, snötäckta kägla.
Men hög och tigande sitter guden Horgun
på sin tron, blickande med orörliga, gåtfyllda
ögon ut öfver den månlysta slätten.
När Yarizme kommer åter till hyddan,
bannar hennes moder henne för att hon dröjt så
länge ute. Och då hon ser, att hennes dotters
anlete är blekt och hennes ögon mörka och
sorgsna, börjar hon högt klaga och jämra sig.
»Ve mig», säger hon, »har icke nu guden
Horgun förtrollat dig! Är det icke detta jag
alltid fruktat! Han har bragt olycka öfver
många.»
En dag, då Yarizme går i fikonlunden,
börjar hon sakta sjunga för sig själf. Sålunda
sjunger hon:
»Därför att jag gärna ville vara hos dig, därför flydde jag ifrån dig.
Därför att jag längtade till dig, därför gömde jag mig undan för dig.
Göra alla flickor så? Eller är jag ensam sådan?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
