Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Måltiden är ändad, bägare och fat hafva
blifvit bortburna af svennerna. Och riddar
Folkvard och hans maka äro allena.
Då böjer sig fru Ermelin emot sin make och
säger sakta:
»Förtälj mig nu, om du ännu är densamme
som förr, om ditt öga är lika klart, om ditt
hår är lika mörkt och rikt, du min käcke, stolte
riddare?»
Förundrad säger riddaren: »Hvarför spör
du sår»
Och hon småler när hon svarar: »Denna
lycka, så ljuf, så ny, är liksom ett skimrande
töcken för mina ögon, så att de ej se klart.»
Då säger riddar Folkvard: »Jag är icke den
jag varit, jag är ej mer densamme, som i den
soliga morgonstunden drog ut från Lyngvalla
borg. Min rygg är böjd, min blick är skum,
mitt hår har grånat af sorgen. Lifvets glada
kämpalek vardt slut, den vardt förbytt i ett
fängsels smärta. Jag är ej den jag varit, jag är
ej mera den käcke riddaren, som stolt drager
ut till strid.»
Då lutar hon sig intill honom, hon fattar
hans hand och kysser den.
»Så vet då, Folkvard Sunesson, att en finns
det, för hvilken du är alltid, alltid densamme.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
