Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. 5 Okt. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
UNGD OMSVÄNNEN
som räcker till alla rummen på en gång,
då gör han sin sak bra, men om olika färger
skola blandas, så blir det »cha-puh-då».
Snickaren försäkrar, att alla bänkarna äro
lika långa, lika breda och lika höga. Men
som man nu är van vid sådana
försäkringar, lägger man i alla fall sin egen
måttstock på, och då fattas det lite både
på höjd och längd. »Cha-puh-då», säger
snickaren, ty en tum på en bänk, som
är så lång som 10 fot betyder väl
ingenting, och om ett par tum fattas, måtte
det väl få anses som »cha-puh-då» =
nästan lika.
Glasmästaren har fått i uppdrag att skära
300 rutor lika med måttet. Ja, säger han,
vår affär är så och så gammal, och ännu
har ingen klagat över våra mått. Han ber
mig »Fang 120 sin» släppa ned hjärtat
120 gånger, d. v. s. jag kan vara lugn
och lugna mig om och om igen. Och
verkligen, han skär glaset just som det
skall vara, ty han vet, att »cha-puh-då»
har vållat stor förtret.
Men när det väl kommer hem, skall
snickaren sätta in alla dessa rutor i de
fönsterhål, som han själv gjort. Jag går
till snickaren för att se på. Han tar en
ruta, så en annan och så en annan, men
ingen tycks vilja passa. Jag frågar: »Äro
ej alla rutorna lika?» »Jo, säger han, det
är det, som nu grämer mig, att de i
Hankow skära glas, som äro just efter måttet.
Hålen, som de skola sitta i, äro
»cha-puh-då», nästan lika, hade glaset varit det också,
hade väl någon ruta gått in. nu får jag
skava och skava och gno värre för att få
glaset in. En och annan hälsning sänder
han under tiden till glasmästaren, just
därför att han ej skurit glasen »cha-puh-då».
Men ack, vad dagarna gå fort! Det är
ju söndagen före jul, och måndagen är
julafton. Arbetarna hålla på som vanligt.
Någon julbrådska märkes ej ulom på
missionsstationen. Men här sopas och städas
ute och inne i de nya lokalerna, och ute
på gården jämnas det av; tegel, jord och
kalk bäras bort.
Våra hjärtan klappa av glädje, ty tänk,
att alla våra byggen äro så nära sin
fullbordan.
»Pingan» = frid ropas det. En man från
landet kommer, bärande sin bibel och
sångbok i ett knyte. »Vad kommer Ni så
här tidigt för?» »Frälsarens födelsedag
inbryter snart, och vi hava kommit för
att tillbedja honom. Vi ha gått en lång
väg». »Huru lång?» fråga vi. 50 li =
21/2 sv. mil. »Gud signe dig», ropa vi.
»Kom in, du Herrens välsignade». Te sättes
fram, och det låter han sig väl smaka.
Han har nu så gott om tid, jag däremot
knappt ingen, vadan jag måste lämna
honom vid den varma tekoppen.
Men väl utkommen, möter jag en
annan kristen. Han har fem ankor, vilka
alla äro sammanbundna i benen. De skrika
förtvivlat. »Vilket väsen», säger jag. »Ja»,
säger han, »men det är en julklapp till
pastorn och frun från oss tre». I sanning
en ljudelig julklapp! En annan kommer
med ett höns i en korg. Den gamle
mannen säger: »En liten gåva på grund av
Frälsarens födelse». Andra komma med
stora fiskar och fläskstycken. En fattig
gumma räcker fram några ägg och säger:
»Äggen äro få, men Frälsaren är född,
och på något sätt må även jag få visa
min tacksamhet mot honom».
Men nu kommer till sist en stor
förning från gamle rektor »Ho» i
regeringens flickskola. Det var tilltaget, så det
förslår. Två riskakor, vägande flera kilo
vardera, samt fina kakor och kransar,
som voro stekta i flott m. m., m. m.
Bland skrikande ankor och kacklande
höns, bland stora fiskar och feta
fläskstycken känner man sig nästan rådvill. Ty
hur skall man kunna återgälda allt detta
och göra det så bra, att man ej »förlorar
ansiktet», som kineserna säga.
Det blir mörkt och kväll. Vi gå in i
vårt kära hem. Där står den fina
granen klädd och prydd från topp till tå.
Ljusen tändas, och våra gossars ögon
stråla av glädje. »Så sjunga vi: »Julen
är inne» etc. samt läsa i Luk. 2:a kap. om
Honom, som kom för att sprida ljus och
glädje till alla. O, du underbara källa,
som så kan fröjda gamla och unga år
efter år och som räcker till för alla, både
dem som äro fjärran och nära.
Under bordet ligga alla »klapparna».
Var och en får sitt och alla bli storbelåtna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
