Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - UR MINA MEMOARER
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ge dej i väg, jävla snobb, annars sprättar ja
opp dej!
Jag gick tillbaka till mitt sällskap och berättade
den sorgliga utgången av expeditionen. Olof
Sager-Nelson blev intresserad.
— Dom har stulit pengar och sitter och delar rovet.
Ska vi säja till polisen? Du ska få se att vi får läsa
om något stort inbrott eller någon
bondfångarehistoria.
— Nej, låt dom vara.
De fyra hade emellertid fått ögonen på oss, fixerade
oss med lömska blickar och tycktes rådslå om oss på
ett högst obehagligt sätt. Jag föreslog att vi skulle gå
ifrån krogen.
Vi gingo. Vi hade hunnit några steg, då Olle
plötsligt skrek: — Dyk i gatan, Albert!
Jag dök — och en gatsten passerade över mitt
huvud. Jag vände mig om. Nedanför krogtrappan stod
Jonte och knöt näven åt mig.
— Har du blivi deckare, jäkla Albert? skrek han.
Blanda dej inte i mina affärer, jäkla spion, för då
sprättar jag opp dej. Ge dej i väg, annars — — —
Och han tog upp en gatsten till. Där fanns gott om
sådana, ty man höll på att reparera gatan.
Och så försvann Jonte för andra och sista gången
ur mitt liv.
Jag vet verkligen inte, hur många vykort jag målade
under de två första månaderna av min tillvaro i
Göteborg, men de voro legio och jag hade bondtur med
försäljningen.
Så småningom hade Carl Larsson frisknat till och
börjat undervisa. Hans förmåga i detta avseende var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
