Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kriget utan svärdsslag - XVIII. Stulen lycka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T
»Nej, nej!» nästan skrek hon. »Tala icke om sådant
nu ... Jag förgås ay nyfikenhet rörande det, som är viktigt.»
»Det fins intet viktigt därifrån. Och det fins för mig
intet så viktigt som att få visshet om, att mitt djärva hopp
är värklighet och icke blott en irrande villa.»
Hon kände sig glida ut i något ljuvt obestämt av
färger och toner. Hon hade aldrig förr erfarit något
sådant. Allting hos henne ropade: »Följ med!» Men
ändock satte hon sig till motvärn.
Hon stampade foten i golvet och rynkade ögonbrynen.
»Riddar Urne!»
»Fru Karin! Om alt det där, som ni nyss kallade
viktigt, kan jag tala i närvaro av er man. Nu äga vi ett
par timmar medan predikan varar. Det är ej gott att veta,
när de återkomma. Jag måste resa i morgon.»
Nu ljög han. Men hans puls slog, och han hade själv
väckt den törst, som endast fru Karins läppar kunde släcka.
Han såg upp i det han talat ut. Hon var som
förvandlad. Det låg köld över hela hennes väsen, såsom hade
i ett nu en frostvind dragit däröver.
Han frågade sig själv, vad som framkallat
förändringen. Och det slog honom genast: »Den kloke Jörgen
Urne var nog dum att tala om mannen!»
Det var också rena sanningen. Påminnelsen om
honom, som hon hatade, tog henne med ens ur det drömland,
vars port hon nyss sett stå öppen.
Då olyckan var skedd, gjorde Jörgen Urne en dygd
av nödvändigheten.
»Som ni vill, fru Karin. Då tala vi om de
obetydligheter, som ni kallar det viktigaste. Vår här har dragit
sig ned till Mattmar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
