Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Föreställningar om världsalltet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett namnlöst väsen drog blott djupa suckar.
Och intet fanns för övrigt till i världen.
Ett mörker var det, övertäckt av mörker.
Ett formlöst vatten var den vida världen,
Det tomma intets värld fördold i tomhet.
Men livet föddes av en glöd därinne.
Begäret var det första, som sig rörde,
Av livets ande första tecknet var det,
De vise, som i själens djup ha letat
De icke-varat funnit släkt med varat.
Men ho är den, som urtidssagan känner,
Vem vet, hur denna värld är skapad vorden?
Ty dessförinnan funnos inga gudar.
Vem kan väl säga då vad ingen skådat.
Hur världens daning skett i urnatts timmar,
Ja, om den skapad är, om icke skapad?
Vet någon, är det Han, som allt bevakar,
I himlens höjd – men kanske Han ej heller.
Ur urvattnet, det oordnade tillståndet, vilket grekerna
benämnde kaos, skapades jorden av olika gudomligheter hos olika
folk, av hjälten och överguden Marduk i den kaldeiska berättelsen,
i vilken kaos, alltings moder, kallas Tiamat. I Egypten var
det Shu, som upplyfte himlagudinnan Nuit, så att hon stödjande
sig på händer och fötter – himlavalvets fyra pelare – bildade
den stjärnbeströdda himlen, medan jorden, Sibu, stannade vid
Shus fötter och täcktes av grönska, varpå djur och människor
utvecklade sig på henne. I den grekiska skapelsesägnen var
kaos det ursprungliga och därefter kom jordgudinnan Gaia, som
med Uranos eller himmelens gud gav upphov till allt och födde
det »sjudande ödsliga havet».
Den märkligaste av alla skapelsesägner är likväl den nordiska,
som åt oss bevarats av Eddan. Här var värmen det väsentliga
och såsom dess motsats sattes kölden. I tidernas morgon
»fanns ej sund, ej sjö,
ej svala böljor,
jord var icke
ej himmel där ovan.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
