Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
378
rika högfjällsfloran måste sålunda när som helst vara beredd
på att anlägga vinterns vita bårduk. Dessutom räcker vintern
på dessa höjder 7 - 9 månader och medför ett snötäcke, soni på
sina ställen kan nå en höjd av 2,4-17 m. Vintersnöns täcke är
emellertid en välsignelse för växtligheten, som under dess
dåligt eller icke alls värmeledande, fuktiga hölje skyddas både mot
köld och torka, och sålunda bevaras lantmannens gröda lika väl
som ängens och alpbetenas blommor. Snön utövar emellertid
i många fall även en formbildande verkan, i synnerhet i
bergstrakter, där särskilt skogens sista förposter ha att utkämpa en seg
kamp mot storm, snö och is. Dessa av marig, lågväxt tall
bestående skogar, som i bajerska Alperna kallas »latschen», i Schweiz
»legföhren»5 skildras på följande sätt av professor Schröter från
en utflykt till en av övre Engadins bidalar: »På omkring 1850
meters höjd började legföhrsnåren; solen bränner på den
bländ-vita stenen; luften uppfylles av hartsdoft; här spärra varandra
korsande grenar vägen, där glider foten på glatta, på marken
krypande grenar, där måste man krypa under de ormlikt böjda
tjocka grenarna; det är en mödosam klättring! Ingen tall
liknar den andra; här skjuter en alldeles rakt upp till en höjd av
5 - 6 m., med smal krona och täta barr; där ligger en annan på
marken; här liknar en ett jättestort Medusahuvud: jätteormar
ringla sig på marken, krypa över varandra, slinka ned i jorden,
framkomma åter och draga i fantastiska krökningar fram över
stenen för att omsider sluta i uppåtsträvande grenar. De
uppnå en respektabel ålder: på en avhuggen stubbe räknades 150
årsringar.» Redan av det föregående kunna vi bilda oss en
föreställning om, hur denna egendomliga vegetationsform kommer
till. Markens värme driver tallarna att lägga sig ned, den korta
vegetationstiden tillåter dem växa endast helt litet. Men de
tusentals krökningarna hos deras grenar, som göra denna småskog
så ogenomtränglig, det sällsamma sätt, varpå den upptill är
avskuren, så att den liknar en bordskiva, allt detta är verkan av det
tryck, som det snötäcke utövar, vilket under flera månader varje
år med oerhörd tyngd vilar på skogen och, så of ta den söker höja
sig mot ljuset, åter trycker ned den till marken, där dess grenar
växa ut åt sidorna och ömsesidigt omslingra varandra, på samma
gång de erhålla en betydligt större seghet än andra träd. Snön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
