Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Planeterna - Uranus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
550
än på jordytan; ett kilogram på jorden skulle sålunda på Uranus
icke väga mer än 0,75 kg. och en fallande kropp tillryggalägga
4,6 m. i den första sekunden i stället för som på jorden 4,9 m.
Uranus kretsar kring solen på ett medelavstånd av 2,864
millioner km. eller 19,2 jordradier med en hastighet av 65 km. i
sekunden och fullbordar sitt omlopp på 84 år 28 dagar.
Planetens största avstånd från solen utgör 2,980 millioner, dess
minsta avstånd 2,716 millioner km. Den närmar sig jorden på
ett avstånd av 2,565 millioner och avlägsnar sig från henne
3,130 millioner km. Uranus rör sig på blott ll1/^ timmar kring
sin axel, och denna hastiga rotation förklarar tillräckligt de fina
strimmor, som molntäcket visar, ävensom planetens stora
polav-plattning. För övrigt är det vid planetens ofantliga avstånd
omöjligt att upptäcka några detaljer hos dess molnhölje, från
solen erhåller den endast I/SQQ av den värme- och ljusmängd, som
solen låter komma jorden till godo. Uranus omkretsas av fyra
månar, av vilka den närmaste »Ariel» har en genomskärning av
600 km. och befinner sig på ett avstånd av 202,100 km., och den
avlägsnaste »Oberon» har en diameter av omkring 875 km. samt
rör sig på ett avstånd av 620,000 km.
Den yttersta planeten i vårt solsystem är Neptunus, vars
upptäckt är en av de största triumfer människoanden firat med
tillhjälp av den astronomiska teorien. Till följd av den obetydliga
avvikelse, som Uranus visade från den bana, som Newtons
gravitationslag fordrade, beräknade två unga astronomer, fransmannen
Le Verrier i Paris och engelsmannen Adams i Cambridge,
samtidigt och oberoende av varandra, banan för en bortom Uranus
befintlig himmelskropp, som på Uranus utövade de omtalade
avvikelserna ur dess bana. Adams var den förste, som slutat
sina beräkningar, med vilka han vände sig till direktören för
observatoriet i Cambridge Chalies för att denne skulle uppspana
planeten på den av Adams uträknade orten på himlen. Chalies fann
också mycket riktigt den 4 och 12 augusti 1846 den ifrågavarande
himmelskroppen, men försummade en noggrann ortsbestämning,
av vilken den sökta kroppens ortsförändring skulle framgått.
Le Verrier å sin sida sände genast sina beräkningar till
observatoriet i Berlin, och redan samma natt, hans skrivelse ankom, fann
assistenten därstädes Galle den 23 sept. 1846 den omtalade him-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
