Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jorden - Vikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och som i första sekunden utgör 4,9 m., har man kunnat uträkna
jordens vikt. Sålunda kunde lord Cavendish 1798 bestämma
jordens täthet till 5,115, ett tal som kommer ganska nära det numer
såsom det tillförlitligaste antagna av 5,505, ehuru även osäkert
på 1/500, d. v. s. lika med ett fel av 2 gr. på l kg. I det
vanliga livet spelar ett så litet fel ingen roll, men för jorden betyder
det icke mindre än 9 gånger samtliga havens vikt. Jordklotet
är sålunda 5,5 gånger tyngre än ett klot vatten av samma
storlek och dess tyngd skulle sålunda utgöra icke mindre än
5,985,000,000,000,000,000,000,000,000. kg. eller såsom detta
ofantliga tal vanligen tecknas 5,985,1024. Denna jordens betydande
vikt är ett faktum av utomordentlig vikt; ty frånsett havsvatten,
som äger en specifik vikt av 1,025, väga stenarterna i den för oss
tillgängliga jordskorpan mycket mindre, nämligen i genomsnitt
2,7. Bland de mest utbredda stenarterna äro de vulkaniska
de tyngsta och bli desto tätare, från ju större djup de såsom
flytande magmor tränga upp till jordytan. Medan granit och
liknande eruptiva steriarter ha en specifik vikt av 2,7, ha de från
större djup uppträngande basalterna en specifik vikt av 3,0,
oliviner 3,3 till 3,5, magnet järnstenar 4,0 och endast de tyngsta
metallerna visa en större täthet än jorden i sin helhet.
Om nu de massor, som till ett visst djup bilda jordskorpan,
äro så mycket lättare, så måste jordens kärna på större djup i
stället bestå av mycket tunga kroppar, av metaller. Liksom
jordens avplattning vid polerna är ett bevis, att hon en gång varit
gasformigt flytande, så talar även hennes tyngd för att de tyngsta
kropparna, d. v. s. ädelmetallerna, följande tyngdlagen, samlat
sig i hennes mitt och de mindre tunga avlagrat sig kring dessa
successivt med avtagande täthet, till dess att de lättaste
stenarterna slutligen bildade hennes yttersta skorpa. Detta
förklarar också, att just de tunga metallerna äro så utomordentligt
sällsynta i den för oss tillgängliga jordskorpan, och flera av dessa
tunga metaller återfinnas också i de meteormassor, som ur
världsrymden falla ned på vår jord.
Så långt vår kännedom om dessa meteormassor sträcker sig,
är av alla tunga metaller järnet den övervägande och mest
utbredda icke allenast på vår jord, utan i alla världskroppar.
Sålunda spelar i stjärnornas spektra järnet en huvudroll bland de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
