Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världarnas uppkomst - Värmedöden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
614
solvärmen ut i rymden. Vid stenens fall bortgår ingen energi,
men det lilla värmeplus, som därvid alstras, förskingras och
kan icke återfås, utan att en annan energi offras. På samma
sätt innehåller en kubikmeter hett vatten ett ganska avsevärt
förråd av energi, men om detta vatten hälles ut i en sjö, blir på
sin höjd vattnet något, fast för oss omärkligt, varmare; icke heller
härvid går någon energi förlorad, men liksom i förra fallet är
värmen förskingrad och kan icke åter erhållas utan att en annan
energi offras. Det är detta, som Clausius menade med sitt
uttalande, att entropien strävar mot ett maximum. Som man vet,
övergår värmen alltid av sig själv antingen genom strålning eller
ledning från varmare till kallare kroppar. Då ett kallt föremål
lägges in i ett rum med varmare temperatur, uppvärmes den
kalla kroppen småningom till samma temperatur som den i
rummet rådande, och då alla kroppar i rummet nått samma
temperatur, råder också värmejämnvikt i rummet, entropien har
därvid nått sitt maximum. Till en dylik jämnvikt strävar också
enligt Clausius världsalltet. Men då en dylik jämnvikt inträder,
upphöra alla källor till rörelse och därmed allt liv. Den s. k.
»värmedöden» har inträtt.
Då sålunda solen - och liksom denna även alla andra solar
i universum - oupphörligt utstrålar värme raklin j igt åt alla
håll ut i rymden utan att denna värme någonsin återvänder,
måste slutligen en dag komma, då solen förbrukat hela sitt
värmeförråd, som, för så vitt det icke kommit andra, kallare
himmelskroppar till godo, gått bort i rymden. Nu har emellertid
solen under tusentals eller tiotusentals år utstrålat värme,
skenbart utan att hennes värmeförråd minskats. På något sätt
måste sålunda detta förråd ha blivit ersatt. Beräknar man
huru mycket hennes temperatur årligen måste sjunka till följd
av strålningen från hennes yta, finner man, att temperaturen
måste sjunka ungefär med 2° C., om solens specifika värme
sättes lika med vattnets, och med 4 till 8°, om den är lika med den
specifika värmen hos de flesta ämnen, som bilda jorden.
Solen skulle sålunda fullständigt ha avkylts redan några få
årtusenden efter sin uppkomst, om hennes värmekälla icke vore
någon annan än den hennes temperatur angiver.
Det är likaledes omöjligt, att solens temperatur, liksom en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
