18 FJÄRDE DELEN. SJÖFARTEN. konstruktioner med ända upp till femtontalet roddarrader. Emellertid sutto roddarna sida vid sida i mycket täta led, så ätt utrymmet för deras del inte torde ha framkallat några speciellt stora fartygstyper. För övrigt hade redan konung Ptolemeus IV av Egypten, som regerade 221—224 före Kristus, låtit bygga ett fartyg, som hade roddarrader till ett antal av — fyrtio. De grekiska fartygen försågos snart med tvenne master, genom att man lät en uppstående bjälke förut föra ett segel. Det var således ett slags början till den klyvarbom, varmed man senare försåg kryssande segelfartyg, och sannolikt ha redan grekerna genom sina iakttagelser funnit, att man lättare kunde styra skeppet genom att giva detta försegel vissa lämpliga ställningar i förhållande till vinden. Förnämligaste framdrivningskrafterna för skeppen voro emellertid roddarna. Dessa hade för övrigt olika rang. De på översta roddardäcket, traniterna, voro de förnämsta och fingo deltaga i striderna. De synas ha sluppit att deltaga i den egentliga framdriv-ningsrodden och trädde i funktion endast, då det gällde att göra hög fart på en mindre sträcka eller att uppdriva fartygets högsta fart för att ramma ett fiendefartyg. Zygiterna hette folket i andra rodd-raden, och de torde kunna kallas de egentliga sjömännen, ty de fingo även deltaga i seglens skötsel, under det de nedersta raderna oftast utgjordes av fångar, vilka fingo utföra det värsta slitet med själva framdrivningsrodden. BemanningssifFran har naturligtvis växlat högst betydligt, men man kan antaga, att det i allmänhet funnits ett par hundra man ombord i dessa fartyg. Det fanns förutom officerare och krigare, upp-passning för dessa samt folk för matlagningen. Grekernas fartyg med öppna relingar kallades aphrakt byggda, och de med reling hette kataphrakt byggda. Vi ha tidigare nämnt, att man hade ett slags vävskydd för roddarna i övre raden. Denna skyddsgördel blev sedermera på de större fartygen ersatt av en fast Fig. 13. Längdsnittssektion av en trier.