68 FJÄRDE DELEN. SJÖFARTEN. hamnar. Sedan 1915 är inrättad en särskild statsinstitution för kontroll av fartygs sjövärdighet. Under kriget framkom en sentida fartygstyp, då det gällde för alla sjöfartsintresserade att skaffa tonnage nästan på vad sätt som helst. Man byggde en del ännu i fraktfart varande betongfartyg, men ändå flera av dessa med många förhoppningar började skeppsbyggen kommo aldrig av slipen eller lades undan såsom oekonomiska och högst riskabla. I Amerika skapades under kriget ett slags ångare, som tillkommo i en period av till det yttersta driven efterfrågan på tonnage. Man byggde genom ett för saken särskilt inrättat departement, Ship-ping Board, ett slags träångare. Dessa visade sig vara dåliga sjöbåtar och oekonomiska. Deras livslängd kunde ju inte heller vara så stor, då träskrovet — eller kompositbå-ten — hade att utstå skakningarna från en ångmaskin. En del av dessa träångare såldes till europeiska rederier efter kriget och sattes i fraktfart, men en del fördes efter kriget direkt till upphuggningsbädden. Och det var det lyckligaste, ty de hedrade inte haven med sin närvaro. De sista av Shipping Boards träångare samlade man i december 1925 på Potomac-floden och tände eld på hela flottan. Brasan beräknas ha kostat 31 miljoner dollars. För att skydda kringliggande fartyg från bränder hade ett nät av stålkablar spänts över "den brinnande armadan". Men hur länge kunna världens kolförråd räcka till med den oerhört ökade förbrukningen, som uppkomsten av en stor ångbåtsflotta medför? Man har länge gjort sig den frågan. Och redan tidigt har man sett sig om efter annan drivkraft för fartygen. Vid slutet av förra seklet hade redan ångbåtstonnaget kommit ett steg framför segelfartygstonnaget, och sedan världskrigets slut Fig. 53 b. Vårt amerikafartyg "Stockholm".