Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen: Från stenyxan till moderna krigsvapen - Giftiga gaser i krigstekniskt bruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GIFTIGA GASER I KRIGSTEKNISKT BRUK
75
En mycket stor svårighet, som var att övervinna, då man skulle
använda giftiga gaser i kriget, var att kunna sprida de förödande
ämnena i de fientliga linjerna utan att därvid utsätta de egna
trupperna för faran av förgiftning. Problemet i fråga löstes först så
småningom och man kan till och med säga, att det i vissa avseenden
ännu icke är på ett fullt tillfredsställande sätt löst.
Då tyskarna den 22 april 1915 utförde det första verkliga
gasangreppet, använde de sig av mycket primitiva anordningar.
Angreppet skedde vid linjerna i Flandern och hade under långa tider ytterst
omsorgsfullt förberetts. Redan däri, att ett gasangrepp måste
föregås av långvariga förberedelser, utgör tydligtvis en stor nackdel, ty
risken är naturligtvis under sådana omständigheter mycket stor, att
fienden under tiden skall upptäcka förberedelserna och hinna att
företaga skyddsåtgärder eller rent av genom ett hastigt angrepp eller
genom beskjutning förstöra de redan vidtagna anordningarna. För
övrigt får man i ett sådant fall räkna med, att kanske fienden även
utan vetskap om att förberedelser för ett gasanfall göras, kan
anfalla innan allt är färdigt för den åsyftade gasoffensiven.
Ett huvudvillkor, som måste vara uppfyllt för att ett gasangrepp
skulle kunna utföras med de metoder, som först komma till
användning, var att de fientliga linjer, som skulle utsättas för de mördande
gaserna, icke låg på längre avstånd från de egna linjerna. Detta
medförde givetvis, att faran för att förberedelserna skulle upptäckas
var mycket stor, och det var därför ett helt krigstekniskt problem,
att så oförmärkt som möjligt kunna framtransportera till linjerna
det nödvändiga materialet, i första hand de stålcylindrar, som
innehöllo giftgaserna i starkt komprimerat tillstånd.
Även beskaffenheten av terrängen var av den allra största
betydelse, ty endast om marken lutade i riktning mot de fientliga
skyttegravarna, kunde ett gasangrepp ifrågakomma. Den först använda
giftgasen var nämligen klor, som är betydligt tyngre än luften och
därför följer marken såsom när vätska rinner fram. Om sålunda
lutningsförhållandena voro olämpliga, kunde det hända, att man
anställde lika stor skada bland de egna trupperna, som bland de
fientliga.
Ett annat hinder kunde utgöras av, att marken mellan linjerna
var mycket vattenhaltig eller annars av sådan beskaffenhet, att den
absorberade allt för mycket av den använda gasen, så att denna
endast i ringa mängd nådde fram till sin bestämmelseort och där endast
kunde utöva en minimal verkan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
