Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen: Instrument och apparater - Radio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RADIO
227"
tänkas äga rum. Det återstår nu att visa, hur man kan omforma
mottagareantennens hastiga (högfrekventa) elektriska svängningar,
så att de kunna uppfattas av vårt öra. Det är nämligen icke
tillräckligt att sända dessa växelströmmar genom en vanlig mikrofon, ty dels
kan telefonmembranen icke alls följa med dessa hastiga svängningar,
och dels kan det mänskliga örat icke heller uppfatta dem. Ett
normalt öra kan höra ljudsvängningar, när deras antal ligger mellan 25
och 10,000 pr sekund; man måste därför ombilda de oerhört hastiga
elektriska växelströmmarna till mera långsamt växlande strömmar.
Detta kan göras på många olika sätt, som dock alla äro beroende
av, hur svängningarna avsändas. Vid trådlös telefoni sändas
svängningarna som modulerade vågor, d. v. s. man låter styrkan i
svängningarna i antennen variera i takt med ljudsvängningarna. Vid
gnisttelegrafi sändas svängningarna som korta serier av vågor med
relativt stora tidsmellanrum; pauserna kunna t. ex. vara en tusendels
sekund, medan varje serie av vågor endast varar en tiotusendels
sekund. Slutligen kan man sända med kontinuerliga vågor, vilket
betyder, att man sänder en kontinuerlig serie av vågor, vilken varar, så
länge som telegrafnyckeln å sändarstationen hålles nere. I senare
fallet måste man på mottagarstationen själv modulera de mottagna
svängningarna, för att de skola kunna höras.
På grund av de stora avstånden mellan radiostationerna äro de
strömmar, man kan få från mottagarens antenn, naturligtvis oerhört
svaga, och det är därför mycket vanligt, att man förstärker dessa
strömmar på lämpligt sätt, så att de kunna höras tillräckligt kraftigt
i en mikrofon. Innan strömmarna ledas bort till telefonen, måste de
emellertid likriktas, och härtill använder man en detektor, i enklaste
fann en kristalldetektor, som har den egenskapen, att den endast
låter den elektriska strömmen passera i en bestämd riktning. När en
sådan detektor kopplas i serie med en telefon in i den svängningskrets,
där de högfrekventa elektriska svängningarna gå fram, så kommer
denna ström med tillhjälp av detektorn att ombildas till en
pulserande likström, vars pulsationer visserligen äro för hastiga för att
kunna inverka på telefonmembranen, så att det blir hörbart, med mindre
de högfrekventa svängningarna äro modulerade eller uppblandade
med snabba avbrott. Om de högfrekventa svängningarna avtaga och
stiga i styrka i takt med relativt långsamma, hörbara frekvenser, så
kommer även den pulserande likströmmen i telefonkretsen att växla
i styrka med dessa frekvenser och därigenom få telefonmembranen
att svänga i en takt, som ligger innanför de hörbara
svängningstalens gräns.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
