Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Tiden - Dagens indelning och den mekaniska tidmätningen - De äldsta uren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MEKANISK TIDMÄTNING. DE ÄLDSTA UREN. 33
stavens fäste. De bilda icke en jämn stjärna, om de skola motsvara de olika timmarna;
somliga strålar ligga tätare, andra glesare, men deras läge kan en gång för alla bestämmas
antingen rent geometriskt med hjälp av en mot staven tvärställd graderad ekvatorring,
sådan vi nyss beskrivit, eller ock med hjälp av ett rättvisande ur på så sätt, att man under
en dag timme efter timme markerar den stråle, utefter vilken skuggan faller. Dylika solur
kallas horisontdlur och användas rätt mycket som trädgårdsur utomlands. Får staven
kasta sin skugga mot en vertikal vägg er hålles ett vertikalur; oftast väljer man en
södervägg (middagsur), men även östervägg (morgonur) och västervägg (aftonur) förekomma.
Det första soluret i det utomgrekiska Europa, om vilket man vet närmare besked,
uppställdes år 263 f. Kr. på Forum romanum i Rom. Romarna hade under sina rövartåg
till Sicilien hemfört ett grekiskt solur som krigsbyte från Catania. Detta ur ägde just
en dylik snett ställd stav som visare, men romarna, som föga visste om himmelens fenomen,
insågo ej förrän efter hundra år, att denna solvisare
gav en felaktig indelning av tiden på den grund, att
den stav som pekat mot himmelspolen i Sicilien
omöjligt också kunde göra det i Rom. I Rom skall den
snett ställda visaren nämligen bilda 42° med marken
och i Catania 38°.
Vattenuret. Hur fulländat man än konstruerar
ett solur, har det dock alltid den olägenheten att vara
oanvändbart, så snart himlen är mulen. Redan tidigt
sökte därför människan även i detta hänseende göra
sig till herre över naturens fenomen. Solens rörelse
var nedflyttad till den öppna skålen, nu gällde det
att oberoende av solen härma dennas
rörelse. Var det den långsamt sjunkande ytan i en
spräckt vattenskål, som ledde människan att taga
denna långsamma rörelse till hjälp? Eller var det i
väntan på att ett kärl skulle fyllas från utloppet till
en porlande källa, som människan kom att tänka på
att en liten kruka fylles fortare än en stor och
därigenom fick det goda infallet att utnyttja detta till
ett tidsmått? Säkert är att uppfinningen är uråldrig
och troligen gjorts av flera folk oberoende av
varandra.
Sina äldsta anor har vattenuret eller den s. k. klepsydran (av grek, kleptein, stjäla,
och hydor, vatten) troligen i Babylonien, där detta instrument hade givits formen av
ett kubiskt kärl, i vars botten en öppning var anbragt. Genom att göra kärlets kanter
av bestämd längd och öppningen av bestämd form erhöllo babylonierna en standardform
på detta kärl. Den tid det tog för det fyllda standardkärlet att tömmas användes som
bestämt standardmått för tidmätning. Genom astronomiska observationer och därtill
utförd anpassning av mynningen uppnåddes att standardtiden blev den som erhålles ur
himlavalvets roterande rörelse.
Under tidernas lopp fullkomnades detta tidmätningsinstrument alltmer.
Alexan-drinen Ktesibios (andra årh. f. Kr.) nedlade mycken omsorg på utförandet av utloppets
munstycke, vilket han förfärdigade av guld eller av urborrade ädelstenar, så att alla
3—250164. Uppfinningarnas bok. 1.
Fig. 12. Vattenur med visartavla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
